Aftonbladet – 27 juni 1842, sida 2

mer sig en af hans kamrater det besegrade djuret, fattar det i öronen och lägger det betsel i munner, hvarmed saken är afejord. Det händer väl ibland, att en på detta sätt förföljd häst, liksom om ban märkte förföljarens afsigt, sätter af i full karrier, men förgäfves; den outtröttlige kossacken spränger efter honom och fångar honom slutligen. Det märkvärdigaste dervid är den sedlsde hästens förhållande: koappt är snaran kestad och tecken gifvet åt den andra kossacken, förrän hästen, om den också förut flög framåt likt stormvinden, sätter alla fyra fötterna i marken och står såsom fastnagled, i trots af alla den fångade hästens ansträngningar att draga hovom med sig. Nu är bufvudsaken att icke släppa sneran ut händerna, och deri tyckes kossackernes största skicklighet bestå. Stundom händer det också att de, utan hjelp af ridhästar, kasta snaran om vilda hästar och, stående på marken, hålla de då balansen så väl, att bästen, om den också släpar dem med sig några steg, dock snart måste stanne, Trots all våra kossackers vighet och raskhet, voro packvagnarna imedlertid icke förspända förrän kloc ken tio, fastän operationen begynt vid dagbräckningen, och de rörde sig blott med största svårighet ur stället; den ena hästen stegrade sig, den ardra kastade sig omkull, den tredje stretade emot med aila fyra fötterna, och ingen brydde sig hvarken om piska eller betsel. Slutligen satte tåget sig i rörelse så godt det kunde, och klockan tolf befunno vi oss i Kischta, efter att hafva tillryggalagt ej mer än fyra verst, och vi bade 4.500 att tillryggalägga, innan vi bucno till Peking. Dessa vagnar åtföljdes af hela Troiztzosawsks befolkning, ekipager, ryttare och fotgängare, ända till Kiechtas kyrka, der hela vår mission bivistade en högtidlig gudstjenst. Efter dess slut gick presten, On 70:årig gubbe, med krusifixet ut i kyrkans förstuga och bestänkte bela vår packning med vwigvatten. Alla de kossacker, som skulle åtfölja missionen, kysste korset och aflägsnade sig