Aftonbladet – 22 juni 1842, sida 2

Carl S., så var den unge religions-lärarens namn, hade ungefär ett år vistats i hufviudstaden, dit han hade begifvit sig, för att så mycket bättre och fortare kunna finna sin utkomst, dertill lockad af Hoppets vackra och bländande, men opålitliga bilder. Såsom vicarius åt en lönlös adjunkt hade han ej annat att lifnära sig med, än de knappa inkomsterna af några lektioner i en pensionsinrättning samt af en och annan litterär uppsats i en tidning. Han egde blott några få bekanta och hade ingen verklig vän, för hvilken han kunde öppna sitt hjerta. Väl hade han blifvit rekommenderad hos ett par förnäma Herrar, hos hvilka han ock hade tagit sig fribeten, att göra en uppvaktning; men deras stela, högdragna väsende och den bjertlösa köld, hvarmed de emottagit honom, hade för alltid afskräckt honom från att förnya dessa besök. Hau hade den afton, om hvilken vi här tala, beslutit att vara hemma och läsa sin älsklingsförfattare, Virgilius; men den tjutande stormen utanför och den fuktiga, kalla luften i hans rum, jemte all den öfriga otrefligheten derinne, kontrasterade till den grad mot den Romerska skaldens fina, graciösa skildringar, att det var honom omöjtigt, att fortfara med sin läsning. Hin framtog sin dagbok och antecknade i den följan de rader: Y Anledning till glädje. Himlen är smultsgrå i qväll. Det blåser, regnar och är kallt. Jag är utan sällskap, utom det som mina bekymmer ge mig. Jag fryser och är ruskig, Jag sitter här i ett otrefligt rum, der jag ej har något vackert att se eller några begvämligheter att njuta. Min enda lektyr är