Aftonbladet – 21 juni 1842, sida 3

icke af Beranger. Vi anse ej för allvar följande fras i hans små, märkliga bref till Chateaubriand: Qui dit chanszonnier, dit chiffonnier; vi hafva oss nogsamt bekant att Beranger formligen förnekar dessa oädlia tillsatser, men de fisnas likväl, och det är nyttigt att offentligen protestera mot deras tillvaro. Såsom satirisk poet har Beranger på de sista årens stora politiska händelser utöfvat ett mäktigt inflytande, liksom han äfvenledes med glödande kulor skjutit på en annan makt, nemligen katolicismen. Må man imedlertid akta sig för att i detta afseende jemföra Beranger med Voltaire. Denre sednare trodde hvarken på Gud eller hin håle; Beranger besitter stundom i hög grad religiös ingifvelse; omläs endast den beundransvärda episteln av Dicu des bonnes gens! Hos kaiolicismen anföll han mycket mera formen än saken; återstår att förnimma om icke formeninnefattar just sjelfva saken. Rost fäster sig företrädesvis på gammalt jern; i religionen är det löjliga, olyckligtvis, som rost. Då vi omnämna Bårangers elegiska poesier, mena vi naturligtvis alla dessa uppenbarelser af innerliga känslor, hvilkas vemod nästan alltid dawvsr ämnet. Beranger har fullt skäl att kalla dem sina älskade döttrar, ty det är visserligen den bebagligaste poesi, som kan fionas; en poesi, som är frisk, okonstlad, sann, själlall, hjertlig, gudomlig! Läs å nyoles Oiseaux, le Vieil habit, la Bonne vicille, l2 Retour dans la patrie, les Hirondellss; 1lis framför allt i den sista, något kallt af allmänheten mottagna samlingen, — jag vet icke hvarföre; ty aldrig har Beranger, efter nitt tycke, framträdt mera allvarligt, mera srundligt som skald; — läs den i Bärgers manr diktade balladen Jacques! hvilken i ögonen allande taffla af den, genom de tunga skatterna rossade bondess nödställda belägenhet, hans lyrt arrenderade, af armodet gödslade, af ockret