Aftonbladet – 21 juni 1842, sida 3

BLANDADE ÄMNEN SÅNGARENS FÖRLÄGENHET. (Efter Danskan.) Jag sjöng om den sol, som så gladt log mig till, Då huld bon förkunnade våren. Men ack, det var endast en flyktig April! Snart leendet flydde för tåren. En slöja af moln hon höljda sig i — Min sång måste ljudit som ironi. Jag ville besjunga en vinternatts glans, Och stjernornas skrift i det höga. Men skyarnes vilda och flygande dans Förvirrade sångarens öga. Sen stjernan var släckt, var det bäst låta bli. Min sång skulle Jjudit som ironi. Jag ville besjunga den praktfulla ros; Ljusalferna lekt i dess sköte. Men höstvinden blommor och blad fört sin kos, Blott törnen roin blick stå till möte. Ack, midt uti stormarnas raseri, Min sång skulle ljudit som ironi. Jag ville besjunga min flicka, en mild, En skön och en öm älskarinna. Men innan jag format i själen dess bild, Jag sett hennes fägring försvinna. Att sjunga om sådant, som är förbi, Det ju skulle ljuda som ironi. Jag ville besjunga hvad ej kan förgå, Hennes dygd och hjertes, den fromma. Men just som jag skulle på strängarna slå, Förskräckt jog såg dödsengeln komma. Mot englarnes heliga harmoni, Min sång skulle ljudit som ironi. Jag ville besjunga en sjelfständig man; Jag sökt en, men bristen besannat. Den ene han vill ej, den andre ej kan, Ån fruktar man ett, än ett annat. Då men och men blifvit all melodi, Min sång skulle ljudit som ironi. Då höjdes för friheten villigt min röst; Upplifvad min harpa jag stämde. Jag tänkte ej mer på mitt sårade. bröst, Hämndlystnadens känslor jag tämde. Högt sjöng jag och ärligt: var stark och fri! Ack, vänner! det också var ironi.