Aftonbladet – 21 juni 1842, sida 2

både Staten och enskilda mådborgare hemtat af det flerfaldiga tjenstarbete, hvilket blifvit framkallad: och vedergäldt genom de oss till last beräknade anslag å besparingar, dem Grundlagarne och åtskilliga beslut af Rikets Ständer medgifvit Konungen rättighet att, inom RiksStatens Hufvudtitlar, fritt disponera. Kostnaderne för detta Statens arbete, förrättadt under fem förflutna år af dess tjenare, till ett icke ringa antal, fordrar Hr Justitie-ombudsmannen, Svenska Folkets vårdere af Lag och Rätt, att vi skola, af våra egna medel, gälda!!! Men ännu mera: Han fordrar ock, att vi skola ersätta sådana Stats verkets förmenta förluster, som icke vi, men hans principaler, vållat. Han har nemligen i sin räkning upptagit oss till last de summor, hvilka, efter Rikets Ständers vid 1834—35 årens Riksdag egna anordningar å de ofvanberörda besparingarna, utgått ej till endast temporära arfvoden utan till permanenta löner; och dessa hade likväl kunnat i bestämda siffertal uppfattas. Utan att ens antyda tillvaron af sådana atiordningar, har han vidare påstått, att vi likaledes skola betala bygsnader och materialier m. m., som för Statens räkning blifvit anskaffide och dem S:aten bar i behåll eller till sin nytta förbrukat! Men vi må icke längre uppehålla oss vid den påtagliga oriktigheten af den ersättningsräkning hvarmed Hr Justitie-ombudsmannen gifvit denna rättegång sin yttersta märkvärdighet. vår sida skulle vi kunna ega skäl att framställa anspråk på något mera, än frikännelse från de anklagelser, hvarmed vi blifvit besvärade. Om Hr Justitie-ombudsmannen icke varit deras upphof, har han dock tilleznat sig dem, gerom ihärdigt utförande deraf och slutligen genom sina lagvidriga ansvarspåståenden. Dessa har han väl sökt ställa bakom värn af det mot allrekonventionstaian skyddade KonstitutionsUtskottet. hvars föreskrifter, han idkeligen åberopat. Men, ehuru vi ingalunda hafva orsak att uppträda såsom detta Utskotts. eller, rättare taladt, dess majoritets försvarare, kräfver likväl vår rättsinnighet den offentliga förklaring, att vi anse denna majoritet icke hafva fordrat, icke velat fordra, icke ens väntat, att dess anklagelser skulle, om vi under rättegången lyckats ådagalägga, att de saknade skäl, hvilket vi tro oss hafva tillräckligen gjort, det oaxstadt fullföljas, och så fullföljas, som Hr Justitie-ombudsmannen funnit det vara sig och sitt höga embete tillständigt. Härutinnan har han handlat fullkomligen frivilligt. Vid detta förhållande kunde vi ega full anledning att yrka tillämpning af 7 i Instruktionen för Rikets Ständers Justitie-ombudsman. Men hofsamhet även vid stridens slut anstår oss, och vi känna icke behof af någon annan upprättelse än den, som vi med full tillförsigt vänta i Höglofl. RiksRättens Dom, och vidare i den, som samtida och efterkommande rättsinniga medborgare komma att fälla.n Vi hafva nu meddelat en öfversigt af RiksRättens förhandlingar. Den skall säkert öfvertyga en hvar, hvilken ej-anser hela det konstitutionella statsskicket och rådgifvarnes ansvarighet såsom ett gyckel, ett förklädt envälde, att de tilltalade rådgilvarane på ett oförsvarligt sätt svikit nationens anspråk på sträng lydnad för grundlagarnes så väl som allmänna lagars och författningars bud; att de vikit för godtyc: ket och personliga konsiderationer, om de ock ej sjelfva älskat att befordra det förra och frukta! att stöta de sednare;samt att följderna af de lagstridigheter, den lättsinnighet och den omora: liska anda inom förvaltningen, hvilka deras handlingssätt framkallat, länge skola låta känna sig. Den domstol, som skall döma öfver allt detta tilldrager sig i detta ögonblick nationens uppmärksamhet. Man känner allmänt det nära sam: manhanget mellan dem som skola döma och dem som skola dömas, och väntar med nyfiken het att få skåda till hvad grad de sednare, un: der det de innehade makten, förmått influera på de förre och hos dem rotfästa andan af det system, hvilket folket genom sina ombud redar sakfällt. Det är icke omöjligt att det skall lyckas de anklagade, att sätta kronan på sitt verl och låta nationen erfara, att om de gifvit upp bof åt folkets klagomål, så hafva de ock dragi försorg om att dessa i högsta instansen skola un derkännas, och att, så vidt deras inflytelse kunnat sträcka sig, alla förhoppningar om rättelse blifvit på förhand tillintetgjorda. Denna utgång af saken är mycket möjlig, mer bör hvarken väcka förundran eller missmod. Icke förundran, emedan intet förunderligt finnes deri, att ett så mångårigt och ihärdigt sträfvande mot folkets erkända Önskningar uppenbarar sina följder, ännu efter det de handlande personerne blifvit satte ur verksamhet, icke heller missmod, emedan det finnes en sista instans öfver den högsta, som icke är obelåten att samla materialier till den revision, den sednares dom en gång skall undergå. Denna sista instans, som är folket, skall i si nom tid afgöra ej blott i hvad mån de personer, som utgöra den närvarande Riksrätten, motsvarat rättvisans kraft och det allmänna förtroendet, utan ock huruvida den institution de representera, kan anses motsvara det ändamål, för Oe IRON RSS en KN RE EE RER EE RR a heter, utan att ännu vara fiendtligt sinnad mot