Aftonbladet – 17 juni 1842, sida 2

kanske maka? Nå, än sen? ... De resande begärde ett glas vin. Under det värden hemtade detta, vände sig den, unge, mannen till de båda nyanlände ock gaf sig i språk med dem. På resor blifva menniskor mycket lättare bekanta med hvarandra, än anDars; snart hade de resande omtalat för hvarandrs hvarthän de ämnade sig, och den gamle tillbjöd fremlingen en plats i sin vagn, emedan de hade samma väg. Värden betalades, och man började re. san. Vägen var så ojemn, att man icke kunde sam. tala. Då man åkt en timma, tycktes den gamle man: nen hastigt slumra, men plötsligt utropade den vac kra damen: O Gud! han är död! Så var det ock Ett slaganfall hade slutat hans lif. Åndtligen an kommo de båda unga medden döde till det stor: gods, hän egt. Hans namn var von Otter och har hade nu med sin nevö, som förestod bans hushåll återvändt från ett bad. Den unge fremlingen stan nade ännu någon tid på godset, tills testamente öppnades, och hvar och en förvånades öfver des: innehåll: Jag har en son. Vid 25 års ålder kon jog med mitt regemente till Nederländerna. Mer kallade mig blott Teutschmann. Jag älskade upp riktigt juveleraren Albertis dotter. Frukten af vå kärlek blef en son. Oförmodadt uppbröt vårt rege mente. Jag såg mitt barn och dess moder för siste gången. Flera år måste jag följa med i krigets fa. sor. Hvarje sednare efterforskning efter de käre var förgäfves. Då freden slöts, drog jag mig till baka i enslighet. — Min nevö, som troget vårda mig, erhåller 20,000 Thaler. Det öfriga skall var: orördt i 23 år, under hvilken tid räntan tillfaller dc fattiga. Om efter denna tid ingen arfvinge anmäle: sig, skall arfvet bilda en fond till understöd åt två talangfulla, behöfvande ynglingar, hvilka egna sig å medicinen. Detta är min fasta vilja, hvilken åtlyda: skall. — Fremlingen bleknade vid testamentet: uppläsning. År det möjligt! det var min fader!) ropade han, liksom uppvaknande ur en dröm. Har