Aftonbladet – 17 juni 1842, sida 2

gångsbalken, men endast i de fall, då fråga vore om skada eller lidande, som blifvit tillskyndad enskild man, eller der det, såsom ett accessorium, må för-. bindas med det egentliga straffet. Ordet dessutom utvisar här tydligen, att berörde i allmänna lagen aldrig kan ensam och oberoende utaf ansvarighetslagens specifika uppgifter af de förbrytelser, för hvilka Konungens rådgifvare må inför Riksrätten tilltalas, i sådan rättegång anföras. Hr Just.Omb. har undvikit att i allmänhet yttra sig öfver den framställda fordran, att, aderest fråga kunde uppstå om rätta meningen af något grundlagsstadgande, hvilket syntes vara öfverträdt, så borde de begrepp derom, som föregående Ständers och deras Konst.Utsk:s handlingssätt ådagalagt, få, till ett åtals afvärjande, ega autentik giltighet, emedan eljest all stadga och konseqvens i grundlagarnes tillämpning, samt, i följd deraf, allt förlitande på deras värn mot någon tillfällig parti-ifver skulle försvinna. Men i sina slutpåstiåenden, rörande speciella anklagelsepunkter, har herr Just.Omb. likväl röjt den förlägenhet, hvaruti han blifvit bragt genom åtskilliga anförda exempel, hvilka ådagalägga, huruledes 1840 års Konst.Utsk. angifvit såsom straffbara sådana rådslag och åtgärder, hvilka dock varit fulikomligen enliga med dem, som föregående Ständer och Konst. Utsk. godkänt, eller ock föranledda af deras uttryckliga beslut och utaf deras uppenbarade tydning ef desamma grundlagsbud för öfverträdelser, hvaraf anklagelser nu egt rum. Ån har herr Just.Omb. påstått, att Rikets Ständer vid något tillfälle kunnat eftergilva sin rätt att deltaga ilagstiftningen (s. 179), hvilket skulle ipnefatta en godtycklig egenmäktighet, som ej mera tillkommer den ena än den andra 1agbundna statsmakten; — än åter har ban, för att komma undan besvärliga antecedentia, begagnat den utvögen att förklara dem ligga utom gränsen för hans embetstalan (ss. 1914, 496, 499, m. fl.). Märkvärdigast är likväl, att, sedan det är visadt, buru i tvenne fall, der det sista Konst.Utsk. funnit de tillstyrkanden, som mnågre ibland de anklagade i un derdånighet afgifvit, böra vid Riksrätt beifras, dessa dock varit öfverensstämmande med Kongl. Maj:ts uti andra, lika beskaffade mål fattade nådiga beslut, för hvilka rådslagen blifvit af samma Konst.Utsk. godkända, hvarvid inträffat de besynnerliga omständigheteter, att berörde oklandrade beslut beredt ledamöter af det eljest stränga och efter anledningar till åtal sorgfälligt forskande Utskottet, sökta fördelar så har herr Just.Omb. äfven vägrat, att å dessa förhållanden, såsom icke utgörande ämnen för bans embetstalan, fästa uppmärksamhet. Man har ingalunda fordrat, såsom herr Just.Omb. dock tyckes vilja låta påskina, att hans, redan tillräckligen utsträckta embetstalan bordt omtatta äfven andra föremål, än dem, som Konst.Utsk. honom anvisat; men man har väntat, att han icke skulle anse de grundlagsbud tydliga och uppenbarligen öfverträdda, om hvilkas rätta förstånd och tillämpning föregående Ständer och Konst.Utsk., samt jemväl det nu anklagande utskottet ådagalagt sig hysa samma begrepp, som de trott sig likaledes vara berättigade att hylla, hvilka afgifvit de klandrande rådslagen. När herr Just. Omb. icke velat inlåta sig i någon diskussion öfver de allmänna rättssatser; som blifvit grundade på tydliga och bestämda lagbud, må det ej förundra, att han lemnat utan uppmärksamhet det anspråk på billighet, som är framstäldt, då det ansetts hafva atillkommit, om ej ovillkorligen ålegat Konst.Utsk., utöfvande vid pröfningen af Konungens rådgifvares handlingar ett slags jury-befattning, att bedöma, buruvida icke dervid anmärkta, förmenta afvikelser från i grundlagarne föreskrifna former varit ländande till allmänt gagn och vid sådant förbållande bordt lemnas obeifrade. Det kan icke erkännas, att ens några formella förseelser blifvit begångna; men om ock dertill skulle kunna hänföras de rådslag, bvarigenom man, utan allsköns hänsigt på egna intressen, endast sökt, enligt öfvertygelse och med ed bekräftad pligt, att i hbelgd bevara den lagliga konungamaåkten, eller att främja allmänt nyttiga anstalter, att bringa Rikets Ständers beslut och yttrade afsigter till möjlig verkställighet, att bereda för de förvaltande embetsverken förmåga till fortgående drift, under en ständig tillväxt af dem åliggande göromål, o. s. v.; om, säser jeg, de underdåuiga rådslagen i slika och Jlikartade fall verkligen hade varit i något formelt afseende felaktiga — hvilket ej medgifves — så torde likväl skäl ej hafva soknats, att fordra, så väl af Konst.Utsk., som af herr Just.Omb., åtminstone något offentligt erkännande af afsigternes renhet. Flera samhällen, begåfvade med fria författningar, hafva i äldre tider företett varnande exempel af det maktmissbruk, som tillfälliga, mer eller mindre allmänt herrskande passioner, när de icke varit återhållne af sorgfälligt vårdade lagars kraft, kunna! inkräkta åt politiska partiers ledare, hvilka, under sken af nit för folkets rätt, sökt undanrödja de styrelsens organer, som de ansett vara hinderliga för utförandet af sina ännu vidsträcktare afsigter. ÅAfven vårt fäderneslands häfder förvara skamliga minnen af sådana förhållanden. Vid slutet af den tid, som kallades fribetens, men var partiyrans, anklagades af Rikets Ständes Sekreta Utskott och af deras så kallade Justitiedeputation rådsherrar, sådane som: en Ulrik Scheffer, en Stockenström, en Hermansson, m. fl., för det de, ibland mycket annat, lika beskaffadt, medgifvit tillåtelse till införsel för Konungens stall af något utländskt jernkram, till ett värde af 4137 Rdr; att de tillstyrkt utnämningen till en öfverjägmästarebeställning i Skåne, af den man (J. C: TAN hvilken sedermera egågam datta hetvdliga land.