Aftonbladet – 17 juni 1842, sida 2

förmåga, som förvärfvade honom dess invånares odelade aktning och tillgifvenhet; att de likaledes, med afseende på dåvarande Landshöfdingens 1 Gefleborgs Län, sedermera Öfverståthållaren, friherre Carl Sparres förord, hade tillstyrkt Konungens beslut, att till landssekreteraretjensten derstädes, framför en något äldre, men mindre duglig notarie i Svea Horrätt, befordra en erkändt skicklig extra fiskal derstädes (S. M. Nordin), hvilken, efter flere honom derefter anförtrodde vigtiga embeten och värf, slutligen, såsom landshöfding i ett vidsträckt län, gjorde sin tjugutvååriga styrelse af samma provins utmärkt genom stora, i alla tider minnesvärda anstalter till dess upphjelpande, o. s. v. För dessa och andra likartade, föregifna lagbrott dömdes de anklagade rådsherrarne att vara sina embeten förlustige. Men de dömdes icke af någon oväldig domstol, utan af samma Rikets Ständer, ibland hvilka det för dagen herrskande partiet hade utvalt deras åklagare. Det var med ännu outplånad hågkomst af detta och all annan i frihetens och folkets namn utöfvad laglöshet, som stiftarne af 4809 års regeringsform och af den derpå grundade ansvarighetslagen för Konungens rådgifvare stadgade, till dessas skydd mot orättvisa förföljelser af en blind parti-ifver, eller af otillbörliga lystnader, de serskilda, noga bestämda föreskrifter, hvilkas helgd jag funnit mig af herr Just.Omb:s slutpåståenden i denna rättegång befogad att å nyo yrka. Hr Poppius slutar dessutom sin slutförklaring med följande kraftutgjutelser: cHärmed bar jag nu fulländat hvad jag förmått, för att söka värja mig mot de af Konstitutionsutskottet föranledde och af herr Justitieombudsmannen fullföljde anklagelserna i hvad de röra mig personligen. Det må tillåtas mig att slutligen yttra några ord om karakteren af denna märkvärdiga rättegång. Minnet deraf kommer att i Sverges häfder förvaras, sannolikt sammanstäldt till mer eller mindre fullständig jemförelse med minnena af de förföljelser, hvarmedelst, under den fordna s.k. frihetstiden, den för dogen segrande pariiifyverns ledare trodde sig kunna befästa sitt tillfälliga välde, men, emot sina beräkningar, sjelfve verkade mäktigast till dess fall. Antalet af de nu anklagade och af anklagelserne, samt dessas oskälighet och småaktiga art, måste genast i oväldiga sinnen framkalla en, mot de anklagades vedersakare vidrig känsla. Man skall deraf finna, huru flitigt man forskat efter lagöfverträdelser, för hvilka Konungens rådgifvare måtte kunna tilltalas. Men man skall ock då betänka, att om ibland rådslagen, rörande de många tusende ärenden, som under loppet af fem år blifvit utaf Kongl. Maj:t afgjorda, det spanande, omilda nitet ieke kunnat upptäcka flera än trettio, att råsom förmenta lagbrott angifvas; och om ibland dessa trettio anklagade rådslag intet enda varit, såsom 4106 i regeringsformen förutsätter, uppenbarligen stridande mot tydlig lag, intet enda af sådan vigt, att en rättegång derför mot ledamöter af Konungens statsråd skäligen bordt anställas, intet enda härflutet från vrångt uppsåt eller egennyttiga afsigter, intet enda för Konungen och riket skadligt, men alla åsyftande allmänt gagn; så måste väl en hvar af de sjutton anklagade, hvilka, såsom föredragande eller Statsråd, beredt och tillstyrkt Kongi. Maj:ts höga beslut i de många tusende målen, kunna anses hafva varit sorgfällig att noga och samvetsgrannt iakttaga regeringsformens och andra gällande lagars föreskrifter. När man vidare besinnar, att den anklagande ifvern förnämligast varit vänd mot män, som offrat sina bästa krafter åt fäderneslandets tjenst, under mångårigt, oförvitligt förvaltande af flerartade vigtiga embeten och allmänna värf, samt deribland mot sådane, hvilka bordt kunna vänta att få njuta, ostörde af tadel och förföljelser, det lugn för sig och sina familjer, som de, med ålderns och mödornas rätt dertill, sökt och ernått; så skall, utan tvifvel, sansade och rättsinnade medborgares omdöme ännu mera ogilla Könstitutionsutskottets nu. gjorda bruk afen makt, hvilken fordrar att med ädel hofsamhet användas, om den icke skall blifva förhatlig och i otid utnött, samt derigenom, i fafl stora anledningar någon dag påkallade dess rättmätiga verksamhet, då befinnes kraftlös. Den glesa slöja, som ännu höljer det inre af händelser och tillbud, med hvilka denne rättegång synes stå i nära sammanhang, skall för eller sednare blifva lyftad. Då hafva de anklagade att vänta rättvisa äfven i en mera omfattande dom, än den, hvarigenom, såsom de med full tillförsigt vördsamt förmoda, den höglofl. Riksrätten lärer freda deras rykten och välfärd mot ett politiskt anfall under juridisk skepnad, för hvilket de lättast åtkomliga föremålen varit — Konungens rådgifvare. Flera bland dessa, hvilka med de anklagade deltagit i de azgifne rådslagen, har döden befriat från grämelsen att se sig, för redligt uppfyllande af svåra plikter, lönade med den, i nationens namn utöfvade behandling, som de ännu qvarlefvande fått erfara. Men äfven de bortgångnes minnen har fordrat det försvar, hvarmed de ännu qvarvarande sökt att frimodigt bemöta herr Justitieombudsmannens påståenden., (Forts. följer.) STOCKHOLM den 17 Juni. Engelsk post ankom på förmiddagen, med tidningar från London af d. 40. Tyska snällposten meadfärde Hamhuroserhlad af I 44 dannac