Aftonbladet – 10 juni 1842, sida 3

som står i kyrkan, midt framför de majestätisk: dörrarna. Denna procedur är intet lätt arbete emedan den ryska kyrkans biblar äro ovanlig stora och tunga. På Kreml i Moskwa finna biblar, hvilka äro så belastade med ädla stenar guidoch silfverprydnader, att två prester oft knappt kunna hålla dem. Kraftfulla diacone sätta derför en ära uti att kunna hålla upp el bibel utan medhbjelpare. — Derpå läser en and lig ett utdrag ur bibelp. Denna läsning sor man skulle tycka borde vara det mest uppbygg liga, är ett så raskt pladder, att presten ofta ä nara att förlora andan och att ingen mennisk förstår ett ord deraf, medan de i ögonen fallan de handlingarne, hvilka icke hafva någon bety delse, såsom kungörelsen, biblens utbärande dörraraes öppnande och stängande, 0. S. V., sk med den mest pittoreska och pompösa ståt. Ja gjorde en gång denna anmärkning till en pres och frågade honom, hvarför man läste så forfär ligt hastigt. Ack, min bäste,, svarade han, py miste väl skynda oss, ty vi hafva så mycket at göra och skulle annars icke sluta på en half dag. Den läsande afbrytes ofta af sångarekören me de beständigt upprepade orden: Gospodi po milui!s (Herre, förbarma dig!) Detta afbrott som fastän enformigt, likväl är harmoniskt, ä dock drägligt, men obehagligare är det att pre sten sturdom afbryter sig sjelf med Gospod pomälui! ty ban uttalar det ofta 30 till 40 gån ger i ett andedrag. Medan detta försig3år i kyrkan, utanför ikono stasen, är öfverste presten, som egentligen lede det hela, beständigt vid altaret sysselsatt me allahanda tillrustningar, hvilka man ej så nog