Aftonbladet – 10 juni 1842, sida 3

— I Götheborgs Handelsoch Sjöfarts-tidnin för d. 6 Juni läsa vi en artikel, som vi göra os ett nöje af att reproducera: Vär periodiska press har ännu en hop besynner liga olater, som säkert skola försvinna, när publi cisterne kommit till klart medvetande af sin kallelse En bland dessa o:ater förtjenar isynnerhet att fram bållas i hela sin nakenhet; men vi hafva icke ti eller utrymme att mer än framkasta några vinka derom. Så snart flera tidningar uppstå i en stad, ligga d straxt i lufven på hvarandra; och detta är förmod ligen hemtadt från Stockholms-tidningarnas exempel som visst icko äro exemplariska i den vägen. Imed lertid är föga att säga härom, så länge de gräla on något ämne, anfalla eller försvara ömsom en åtgärd en tilldrageise af allmänt intresse. Under denn strid kan det temligen oskyldigt bända, att den ent ger den andre ett glåpord: stridens hetta, harmei öfver såtser och insinuationer, som af den ene eile andre framstäl!es, allt sådant förklarar lätt någr afsteg från taktikens och höflighetens strängaste reg lor. Men det är icke om allt detta, vi nu vilja yttre några ord; det är om oskicket att göra hvarandrs till formligt diskussionsämne, till föremål för långa undersökningar. De leta i alla möjliga gamla år gångar och arkiver efter materialier till lefvernes beskrifningar öfver hvarandra och sysselsätta sålun da allmänheten med det, som troligen minst intres serar henne. Det putslustigaste är att påse, huru när två sålunda slåss, griper vanligen en sorts svindel alla, och äfven de, gom ingenting hade att göra med grälet i början, begynna snart hugga i högen. Man tycker sig se en korg med tuppkycklingar, som öfva sina unga krafter; det är icke två och två, som slåss sings emellan, utan kela högen, som hackar en sycdere i nacken, tilldess yran vänder sig å ett annat håll och denne samme delinqvent i sin tour int2ger plats bland en hackande pluralitet, som numera experimenterar på en annan nacke. Denna sed är mycket stygg och skall förgäfves, åtminstone nästen förgäfves, sökas i de länder, der publiciteten är utbildad och fattat den sanna betydelseir af sitt kall. Strid om saker uppstår och blif ver skärp; den ena tidningen angriper den andras yttranden om dessa saker oeh kan då slänga en sarkasm, 7 antedning deraf, åt sin trätobroder. Meda att göra sjelfva trätobrodren till sak, till hela afbandlingars föremå!, och det i längre tid, är verkligen obrukligt; aldra minst tror man sig berättigad att gå ifrån tidningarna till författarnes personer och underkasta dem en ohygglig ransakning. Vi bafva i flera år oafbrutet läsit Engelska politiska tidningar, men påminna oss icke att någonsin, ätminstone i ett ansedt blad, hafva sett ens namnen på andra blads redaktörer nämnda. Händer det någon enda gång, så är sådant föranledt af någon tilldragelso med denne, i saker, som icke angå tidningen. Så förhåilandet i Frankrike med Emil Girardin och Guizot; i England har det nästan aldrig inträffat. Ännu mindre tror man sig der beräitigad att bedöma tidningens syftning efter tillfälliga personliga förhållanden, t. ex. att insinuera ett understucket spel för demokratiska ändamål, ifall bladet yttrar sig konserveatift, eller hemliga aristokratiska planer, då bladet offentligen förordar demokratiska satser, och det endast på den grund att den ene utgifvaren är i den ställning, att man tycker honom böra vara demokratiskt sinnad, den andre i den, att man tycker honom böra vara aristokrat. Man teger hans ord, sådana de äro, och anser sig icke tillständigt att forska efter dolda planer. Sålunda befriar man pressen från den här gängse tillvitelsen för insinustions-lust och kältrings-väsende. Till denna tillvitelse tro sig publicitetens fiender berättigade genom de helt och hållet enskitda strider, hvilka våra tidningar tillåta sig, och hvilka hafva NOTERA PE SKE SN NN HINES EPI TVR SKEN ES