Aftonbladet – 10 juni 1842, sida 3

träder en diacon (närmaste prestgraden efter popen) från en af ikonostasens (den målade vägg, som skiljer det aldraheligaste från den öfriga delen af kyrkan) begge sidodörrar, ställer sig midt för ikonostasens, under hela förberedelsen tillslutna, kungliga dörrar, med ansigtet vändt mot åskådarne och utropar, i det han med venstra handen fattar i ändan af ett långt, bredt, guidstickadt band, som hänger öfver hans axel, och båller det högt upp: att gudstjensten böjar i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namni — Till detta utropande väljer man alltid en till figur och röst fullkomlig prest, om möjligt är en jette med dundrande basröst, som öfverljudt utropar kungörelsen i kyrkan. Straxt efter begynnelsen förkunnar häro!den också, bibehållande samma målningsvärda ställning, med handen upplyftad, i kvilka personers namn brödet nu skäres till den heliga nattvarden. Han säger med en åskelik röst: I vår herres och allernådigste kejsares Nicolai Pawlowitschs, namn! I vår kejsarinnas, Alexandra Feodorownas, namna! I heia det keiserliga husets namn! I statens! I militärens! I civilstatens! I alla rättrogna kristnas och hela vårt kristliga brödraskaps namn (wsse prawoslawije Christiane i wssei ssobratiy nascke).n Inedlertid gjuter presten sjelf — dold bakom ikonostasen, — på ett litet bord, som står vid sidan af altaret, vin uti kalken, sönderskär brödet i små bitar och lägger det på en silfvertallrik. Derpå frambäres bibein, äfveniedes från en a! sidodörrarna. Diaconen, följd af några tjenande Diatchoks, håller den högt upp, i det han blott berör dess undre kant med pannan. Han kysser den derpå och nedlögger den på en pulpet,