Aftonbladet – 7 juni 1842, sida 2

zelser), hvilket vållat, att han, såsom det gemenigen händer sådana, blifvit alideles öfvervämmad a deer och velat begagna tillfället att utveckla hela sitt kunskapsoch snilleförråd. Hvad methoden beräffar, lärer det vara den så katlade tuomultuariska ller heroiska, hvilken är vida opyhöjd öfver den nyktra, loaick: regelbundna tankegång, som vet att begränsa sig sjelf och beherrska sitt ämne. Fuilcomligt originell är imedlernid vår författare och roligen, så framt ej framlidne apo:ekaren Riis med nonom må jemföras, utan sitt motstycke i hela lit eraturnistorien, ehvad man ser på sjelfva hans töreställningar, bevisning och kombinationssätt elle: ock på hans periodbyggnad, hvilken i allmänhet är så äfventyrlig, att läsaren ofta svindlar på dess höj der. Serdeles är hans sitt att konstruera prep si tioner och adverbier mycket vågadt och halsbrytande hvarpå rec. skulle vilja anföra exempel, om icke så: dane öfverallt hela boken igenom erbjödo sig åt der uppmärksamme läsaren. Likaledes altskar förf. un: Jerstundom awt insvepa sina meningar i duakla or: dasätt och slppriga tvetydigbeter, som gemenliger alludera på enskildta. obekanta och outredda för: hållanden, eller ock vilja. liksom blott till hälften förråda sådana. Med detta enigmatiska dunkel för enar hans siil något på en gång vidunderligt oct trivialt, något både vsesultoriskt och släpande, som förråder, huru rentaf tillfälliga hans utgjutelser äre och huru litet han kan emotstå frestelsen att vid och bredt docera öfver hvad heldst som förekommei i hans väg. För öfrigt Jagar han jemnt efter qvickheter och infall, ur stånd att fördölja ett innerlig! sjelfbehag vid hvarje läckert fynd han derunder tro sig göra. Saållan förnekar han sig bruket af utnölta bilder och fadda eller misslyckade liknelser, hvilket gör att hela hans föredrag är behåftadt med djerfve bombaster, och antingen så genomsött och sirapi stiskt, eller ock så genombittert och argt, att mar deraf känner sig frånstött, i synnerhet som alltfol ofta en groft, köttslig och oren fantasi aspeglar sij i hans rheto.iska figurer och vändningar (se t. ex pag. 55 f.). För övrigt förstår vår förf. att förens de bjertaste motsatser: än är han den mest sangvi niske optimist, och ser blott lutherskt-svensk tre och ära i dalarne, som på höjderne, abland fol ket, som bland dess ledare och de Häige, ahos all. mogen, som hos den välvilliga regeringen,, än äl han en balft förtvillande pessimist och vet knapp hvad han skall säga om detta slägtet, ty både aböge och lågan, både aorester och åhörare, synas honom förbistrade och stadde på villovägar. Dick hoppas har genom detta sitt arbete bafva sommit det allminns Lill bj:lp och att aila ;tinkare uch ådiex skola a honom föras till rätta. Årminstons skail väl der stora pluraliteten af upptysta, vätsinnade och erfar 08 praster, som hittilis gått p-jisde m d ena öga after Regeringens och flere ädis måns verkliga me ning med en jori alimån uppmaning til bildan: af absoluta nykterhetsöreninzar, och med det andre seende på sin heliga och exenwiga Kallelsen veta at hålla prosten Broome räkning för det han bragt des ur detta kiokiga asilemma och att iaxttaga stånd dunkten och värdigheten af kyrkans tnv:gde tjeaare ör hvilka det är både oanstä digt och f:rligt arv nad folket ryckas och gräa om så lumpet ling som pränvinsglaset eller glaset för hvitket spirituosum som helstp (pag. 42). Slutet följer.)