Aftonbladet – 7 juni 1842, sida 2

Dom till buds, från det egna brinnande hjertats ingifvelser ända tili atrsditionens (pag. 47) och drömmarnes (se pag. 93 följ.) mest fantatiska produktioner? Mot en så aarg och stygg vedersakareo, som. ifrågavarande reform, och mot sådane uugglor i måsen (pag. 141), som aprostarne Per och Pål, kan ingen rättvisa, sanning eller anständighet vara att iaktiaga. aUpprorsstiftarev som de äro och på en gång wfolkets och regeringens fiender, (pag. 78). måste desse cherrar betraktas såsom hvars mans nidingar. Farliga för allmänna säkerheten, hade de längesedan, såsom prosten Broome en gång i höstas föreslog, bordt af någon geva!diger annammas och befordras till en tillbörlig behandling för sig sielfve på lasaretten eller dårhusen (pag. IV:; men imedlertid och intill dess man för sådant ändamål hunnit bemäktiga sig deras personer, har förf. med denna skrift velat framträda och ci de måttliges, de förståndiges, de i alla afseenden frimodiges, i den ofantligt stora och nästan oräkneliga svenska tänkarepluralitetens namn inlägga kraftig protest mot absolutisternas vanmäktiga ifver, orimiiga lagstiftning, barnsliga sagor och berätte!ser, samt dumma och pöbelaktiga straffpredikningar (pag. 47). En äkta representant så väl af måttlighetsbekännelsen som af den ari ligt kyrkliga (pag. 54), har således den konseqvente och principfas:e prosten Broome uppoffrat sitt lugn och sin glädje, för att bekämpa nykterheten, och mot aftonen af sin sjunkande lefnadsdag går han fram ur sia mörka, lugna. vrå, att föra adygdens och sunda förnuftets talan mot dessa profana inrättningar och verldsliga sillskaper, (pag. 31). samt atigger och beder att slippa namnteckning under rya stadgar och attslippa blandning med christenhetens afskumn pag.47). Påstående ade nyktres rätt, att icke för de liderlige uppzgifva ella egna tycken och anspråk (pag. 41), förbehåller han sig att man ej må försöka watt sätta svenska folket på vallen och bröd, då lik väl folkets, ja, bvarje myndig menniskas rätt må obetaget vara att sjelf bestämma slaget och massan af sina njutningar inom gränsorna af moralitet och måttlighet eller af moraliteten ensam (pag. 51). Onödigtvis har man bär velat komma folket till hjelp; ty callmogen känner. dock bäst sjelf sitt egna behofaf inciterande drycker efter arbete, väderlek, belägenhet och sinnestillstånd, och tillfredsställer detta behof efter råd 0c: änne, med mångårig erfarenbet, att det icke är så farligt som skriket går; och i fall presten genom kärlek och billighet är allmogens förtroende värdig, finner han ganska säkert inga anledningar att förminska måttet af dess nästan enda vedergvickelse ända till intet, en vederqvickelse, hvilken har måttligheten till moder och icke nödvändigt behöfver hafva fylleriet till syster, och hvilken må, med gamle Celsi tiliåtelse, till och med någon gång få en liten ulsväfning till bjelp, för större nytta och nöje. Den, som är ren, kaste första stenen på en menniska, som sig icke annorlunda förbryter (pag. 50). I dessa ord har således förf. alldeles oförtäckt angifvit sin ståndpunkt i nykterbetsfrågan, och hans bekännelse är lika naiv som tillräckligen upplysande. Han är i sjelfva verket ingen ensidig måttlighetspredikant, utan derjemte en förfäktare af asmärre utsväfningar, allt efter olika arbete, väderlek, belågenhet och sinnestilistånds. ER sådan vedersakare är helt säkert icke den farligaste, ech knäppt troligt synes det rec., att förf. till denna skrift skalllyckas, att alldeles tillintetgöra alla våra nykterhetsföreningar. Arbetet har dock sitt stora behag och läses icke utan både anytta och nöjes. Rec., för sin del har aldrig sett någon så förträffligt bevisande och alltigenom tokig afbandlinpg, som denna bränvinsapologi. I förordet lofvar förf. oss en satir, men fruttar att clöjet kanske alltför ofta skall erbjuda sigp. En satir har det ock blifvit, men ingalunda öfver nykterbeten; ty förf. parodierar blott sig sjelf och sin astora, heliga sak,, det är måttligheten. Till läsarens outsläckliga löje har han uppbjudit alla sina krafter och tillgångar. sin vä!talighet och sin poesi. sitt sunda förstånd och sin tjuguåriga erfarenhet. sin sannskyldiga uppriktighet och sitt låtsade nit, sitt fromma allvar och sitt bittra skämt, för att ådagalägga det askändliga och vederstyggligas i nykterhetsreformen på samma gång, som han bevisar det klanderlösa och lutherskt manliga i rusdrycksbruket. Till plan och uppställning är arbetet så grundligt och lärdt, som man kan begära, ty det sträcker sin undersökning tillbaka ända in i paradiset, för att utreda, hvilka slags föreningar Som kunna vara amenniskor nyttige och Gudi behagelize. På detta ämne vågar han mycken både teologisk och metafysisk skarpsinnigbet, men ännu mera deklamation och patbos. Tonen är ömsom trivial-doktrinär, ömsom skeptiskt-kritisk och ömsom larmojant-sentimental. An spekulerar han med Fichte och Schelling öfver det absoluta och förlorar sig i transcendenta betrakielser öfver det religiösa tillståndet på afixstjernor, planeter och drabanter (pag. 60). nitälskar han med Aftonbladet och Baum mot methodismen och läseriet, än bevisar han med Herder att amenniskan alltid förblifver en medelmålta här nere (pag. 51), än försvarar han professorn, doktor Luthers dlärdom och snille (pag. 59) emot påfven och hans anhang, än drager han skrymtarelarven af Wesley och visar dennes syskontycke med den hel. Franciscus och Ignatius Loyola (pag. 60), än löser han med Strauss achristendomens och mensklighetens högsta och svåraste, men käraste uppgift, (pag. 38), än konstruerar han sin religion af adygd och samvete, kraft och ljus, tro och kärlek, mod och ärlighet, såsom den maskulina och värdigaste sidan af christendomen, under nedsättning af känslan och sinnet för det oändliga, som han kallar den feminina sidan af christendaomen, (1. c.), än försäkrar han, att han håller för ep ära ait vara kyrkans tjenare, och att denna kyrka för honom är något så heligt och herrligt, att på jorden möter intet hans föreställning dermed jemförligt (pag. 57), än betygar han. att. adet är en stor, en för mannen passande ära att vara Lutheran, men att qvinnan kan vara att ursäkta, om hon icke delar den (pag. 60), än utbrister han i kraftiga äthäfvor emot Amerikanerne, adessa jordens ynglingar och eliter, adessa svarta, hvita, gula, blin (pag. 25), än mot aSkånska Correspondenten och Pehr Nyman (Pag. 92, 93), än bugar ban sig för den werldsiga polisen (pag. 7!) och för ade Högen (pag. 49) än för doktorerne Atman och Reulerdahkl, desse dutberskt sinnade och! moderate ledamötar af T und: Domkanitelny sam dasif