Aftonbladet – 4 juni 1842, sida 2

sin uppfostran. Det dyrbara skrinet bade har bwit med sig endast af instinkt, icke derföre stt han tärkt på att det egde penningevärde; nen Bu vid dagsljuset, då han såg de dyrbar perlemorinläggningarne på det vackra ebenhoz skrinet vaknade hans nyfikenhet. Åck så granni, sade ban vid sig sjelf då har öppnade det och spegeln i botten reflekterade hans bleka an:igte, och en mängd guld och granna lysande stenar blixtrade mot honom. aAck så grannt! jag tycker hvad Gömiårskan skal tycka om detta, då får jag bestämdt nya stiflor och ett godt mål mat, kanske till och ned pep parkakor och kaffe, ack! ackl Så fortsatte han sin monolog och plockade upp den ena dyrbarseten efter den andra vr skrinet. Men se der en liten ring, fortfor han, men stenen är röd, annars vore han precist lik min. Gossen knäpp: :e upp sin tröja och tog fram den lilla ringen som hängde om hans hals. Kors,, sade ban. precist lika — C, R. — aildeles lika, Et dunkelt minne vaknade från lans första barrdom, han mindes sin mor och den berrn som ban kallade för pappa — hur ver det ru igen — bar han icke ring med röd sten uti på sit: finger? Det blef allt mera klart, det dagades minnets lunder. Solen sken skarpt på klippan, det rakade: reiddag, men ännu satt den unga gossen der och höll den funra ringen mellan sina fingrar; ha: var blek och stirrade rakt framför sig; hans trogna barnaminre hade vaknat, han såg den ung: mannen som besökte hans mor, och som har kallade pappa, liksom han hade sett honom i e; spegel; ack! han bade så ofta kysst honom och tagit honom om halsen; det var han som bar denna ring på sitt finger, ban och ingen annan. Titan att veta hvarför, upplöste han knuten på snodden som han bar om halsen och hängde den funna ringen derpå, och Jade den han egde, den der med den hvita stenen, i skrinet i den andras ställe. Barnets sjil hade vaknat ur sin slummer och en käosla af ångest mera än af ånger hemäktigade sig det späda hjertat. Det gifves goda och onda npaturer som kunna bindas för en tid, mer