Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 3

för — ångrar dudina tårar och blyges för att du känner djupt och lifligt, du vill vara en rask karl, som ej viker för något: ditt hjerta har besegrat dig och derför harmas du. Likaren kom, qvinnan var ursinnig och hon affördes till ett darhus. Detta var mitt sista sammanträffande med Troberg, men sedan såg jag honom ofta vidskeppsbron, der han gick och arbetade vid fartygets inlastning med jern. Jag gick då en dag bort till den redlige mannen, han !ade ifrån sig sin jernbörda och räckte mig sin grofva med rost öfverdragna hand till ett kraftigt handtag; nåh se der är den lilla beskedliga magistern, vet herrn bur det sen. gick med qvinnan? Till min blygd måste jag bekänna att jag ej frågat efter henne. Min hederlige Troberg hade handlat annorlunda, han hade besökt dårhuset och talat vid dea sjuka. Hona är Gudnås så visst galenr, sade han, och bra stor synd var det att hon skulle mista pojken sin; bara iegen af minan, tillade han med bekymrad uppsyn, kommer i någon olycka. Den der satans Reverberugnen som Buuthen bar der nere, sprutar eld och lågor ur skorstenen, och Elsebeth bor nära invid, kom det en gnista i taket och det blåste nordväst, så reste också både min koja och komedibuset och t2cka Gud om inte bela stan strök med rätt efter Rön20ws3 och Fiyborgs der ner på torget. Som sagdt io, fortsatte han sia afbrutna berättelse, som sagdt är, magister; bon är spritt galen för det hon mistat sin pojke, hon talar om hur vacker han var, och hur fiot klädd, och sen så sade hon att han var son till en förnäm man, men