Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 2

den för en bild öfver ena gammal sjöman, jag tecknat mig dessa rader till minnes, det är ev lycka att den redlige mannen ej behöfver smickras. — Jag är icke någon bofmålsre. Jag var ung och uppehöll mig en tidi Stockholm, jag blef der vittuve till en händelse, som jag vill berätta, då jag såg Troberg första gånsen. Det var längesedan; jag vaknade en mörk Oktobernatt vid ei ovanligt buller; jag visste ej riktigt hvad det var som stört min sömn, utan låg oviss några ögonblick och stirrade i mörkret, då fick jag höra Jjudet af klämtning från ett värbeliget torn och, liksom ett hemskt mångdubbladt echo, svarade klockorna från de öfriga tornen, i olika tonarter. Men allt var klagan. Jag blef orolig, jag hörde folkets sorl på gatan, vagnarpes buller, hästarnes gnäggande och de dofva klämlslagen, jag kunde icke lugna mig, utan steg opp och klädde mig. Jag skyndade ut. Då jag nedkommit på gatar ruilade just en spruta förbi mig till brandstället; jag skymtade stången och flagzan mot den dunkla natthimlen, en lykta satt på Nikolai kyrktorn, den petade mot söder; folket strömmade skrikande, skrattande och pratande framåt gatan; och jag följde med strömmen. Med afmätta steg kom en trupp fotfolk uppåt. gatan och snart derefter sprängde några hästgardister. förbi; kärrora rullade, vattnet frustade ur sprunden på tunnorna, åkardrängare svuro och gatpojkarne hvisslade och skreko i en vild korus. Elden är nära vid Fatburn, sade någon bland hopen, det blir en ryslig brand deroppe bland kojorna, det