Aftonbladet – 1 juni 1842, sida 2

limma, ätt man har svårt utfundera kvad Freja menar. Det enda vi kunnat förnuf:ligtvis utleta ur en chaotisk oreda af ovett mot oppositionen och de astora tidningarnan, det är: att Freja åter vill en skattevägran af den nuvarande Stånds-represensalionen; (förut hade hon nedsatt detta anspråk till en anslags-vägran) att hon tror på möjligheten att derigenom få pen nationel regerin;n, och att hon genom regeringens bjelp vill hafva tre stånd, i stället för fyra, nemligen jordbrukarres, borgarnes och embetsmännens,, som skulle välja representanter inom-sig och ej samfäldt, samt fördelas i tvenne kamrar. Allt detta må nu antagas vara Frejas verkliga mening, eller henne ovetande blott ett understucket spel, för att underhålla den splittring i opinionen, hvilken bäst försäkrar ett status quo. Sådant kan vara på visst sätt likgiltigt, emedan Frejas opinion verkligen intet betyder. Hos må i dessa afseenden yttra hvad hon vill, så bedrages den stora delen af allmänheten icke deraf. Freja må skälla bäst hon gilter på 41840 års riksdag, så komma säkert ändå till den nästa. med allmänt förtroende, de män, som då handlade i folkets allvarliga och lugna anda; och troligev ganska få af dem, som svikit sina valmäns förhoppningar. Hon må tjena vederbörarde så mycket hon kan, genom att uppreta adeln och skrämma presteståndet för de samfalta valez, så står det ännu i vida fältet om icke Sveriges adel, nästa gång den sammanträder, utvisar en annan pluralitet än blott hofoch tjensteadel, och om ej pielaturen får gifva efter för presterskapets klara begrepp om sitt eget och det allmänna bästa. Hon må söka inbilla hvem bor kan, alt ett serskildt embetsmannastånd, ej voro ytter värre, än sjelfva Riddarhuset och Pretaturen. Hon må vidare uppgöra hvad riksdagspan bon behagar, och förbianda begreppen om skatte ägran och anslagsvägran: den förra endast möjlig genom folket sjelf, den sednare blott ett jernspöke under nuvarande ståndsfördelning. Hov må, bäst hon vill, göra sina beräkningar på öppet våld ; eller påstå, att folket nog pröfvat sin turga, och att det nu må pröfva sin arms styrka. Allt detta gör ingenting i det stora bela; ty. Svenska folkets sunda vett och de upplystare klassernas kännedom om samhällsformerna och värdet af deras lugna kraft äro tillräckliga, att bedömma den skyhöga galenskapen af dylika hotelser. Nationen äger nu en princip, för hvilker den l2gligen kan sträfva; ett lagligen tillkommet förslag till vallag, åt hvilket det kan fordra uppmärksamhet; en lagligt föreslagen representationvsform, hvilken tillfredsställer den stora mängdens fordringar, lofvar folket att se bristerna i samhället lättare afbje!pta, ärenderna smidigare behandlade, samt närmar våra institutioner til hvad ett med oss förenadt folk redan funnit sig väl utaf. Men hvad Frefa sjelf angår, torde dessa utbrott af okunnighet och bitterhet vara betärkligare; ty om det än icke för alta Frejas läsare faller sig klart, att hon fortsätter den gamla, välbekanta argusiska rollen, att under idkeligt rop på reformer gå vederbörande tillhanda med att motskrika de reformer, som verkligen äro i fråga att utföras, så skola dock alla deri finna de säkraste bevis, att författarne i Freja alldeles icke äro vuxna publiciste:s kall, och att äfven den pohtiska buffarolen fordrar mera sans och sanning än de erbjuda. Vi tänka således ej ingå i någon vederläggning af Frejas begge artiklar. De satser, hvilka egentligen synas utgöra elixiret af hennes politik för ögonblicket, torde wv: få tillfälle att snart ställa fram i deras behöriga dager, och då undfalla säkert skuggorna i Frejas taflor ingen. Nu vilj2 vi endast förklara, att det är en osanning, och som den står med stor stil att läsa i Freja, en stor osanning, att vi i Torsdagsbladet sagt: att regeringen och folket göra redan gemensam sak för representationsreformen. Det är osanning, att i Aftonbladets Torsdagsoummer finnes den, af Freja hkväl till spalt och rad citerade mening, att utan förändring i nuvarande Regeringen, Riddarhuset och Presteståndet, kunde bevekas att irgå på en representationsreform ;, emedan de citerade orden stå ien frågande mening, syftande att visa, att man framdeles lättare kunde hoppas bifall till er representationsreform än till en skattevägran, och nuvarande regering nämnes deri alldeles icke. D2 vi tala om nationens angelägenheter, med afseende på framtida ställningar och förhållanden, samt ämnet angår icke personer utan institutioner, är det naturligtvis ej kung Carl eller kung Oscar vi tänke oss, hvarken törneeller rosenblad, hvarken snälleller osnällmänner, hvarker bergfalkar eller bergvallar, utan helt enkelt de framdeles handlande, till personalen okände, men inom deras verkningskrets välgörande institutionerna. Vi göra ej som Freja, hvilken med ordet regering menar Hr Fåhreus, och med ordet folk knytnäfspöbeln. —t— X — Frejas Ett och Annat har i gårdagens nummer tagit illa vid sig på ett alldeles oförklarligt sätt. Der talas om en Doceps vid uniee tl llalosa fana 1. ran Aftar hladat clas Ile