Aftonbladet – 28 maj 1842, sida 2

NADUIPPRLCICE TILU laga HSUEf ELO FJSTIDR UIP UTERAR industriecs :alrika sl gloffer. Vid dessa enskilda unsersökningar syntes det, som skulle de sednast skådada lokaliteterna uti elsnde öfverträffa alla de öfriga. Hvarje py i siste tagen lokal uppvisade en ännu högre grad a? ehysglisheter. Eländet i Scott-: land satie äfven dem i förvåning, som betraktat det i Esgland; och fattieqvarteren i Edinburg och Paisley, de s. kb. wind: i Glasgow, hvilka innesluta 30,000 menniskor, voro tillfyktsorter för ett elände, som icke ens i Irland fann sin like. I många hålor ui detta qvartero, säger kommissarie erne i en af sina berätteiser, hafva vi funnit massor ef på jorden legrade mecniskovarelser, hvilka, tjogtals packade om hvarandra, voro des nakna, dels endast styla i lumpor. Bidden bestod varligen i multzad halm och trssor.x Hvad specielt angår Irlard så är detta, sisom förf. säger, mönstret och den fullkomliga tycen för e:ändet:; och liksom af hämnd för de hundraåriga politiska missbandlivgar, som det gröna Irland erfarit från Erglands sida, förgiftar det förra sina tyranner med st elände och sprider pauperismens död i dess rksste städer. Buret säger på sitt opartiska språk. att pauperismen i det egenttiga Ensland hbibebåller en viss sedlig karakster, en art af blycsel den han (Buret) icke funnit hos de obekymrade Irländarne. Psuperismen,, siger han, om den träffar o!yrklica af ergelskt urspru:g, eger något slags ominäöst, olycksfullt, som väcker en viss astning med fasan; hvaremor det irländska har nåsO0t frånstötende, ty det tizg-r med oförskomdhet och synes trifvas i sina trasor. Iogenting synes mera anklaga England för dess tyranni mot Irland än detta drag, ty det visar huru djopt i moraliskt hänseende det irländska folket är sjunket under sitt politiska förtryck. Bland de arbetande klasserna, hvlikas ställning dag från dag mera försämrar sig, gifves det en, som synes egentligast invigd åt eländet. Denna utgöres af sådana, som väfva för hand. Dessa arma arbetare, som den stora industrien krossat, som legat under i striden mot machinerna och ångan. manufakturerna och fabrikerna, väcka det mest smärtande intresse. Buret försäkrar, ait alla, som besökt dessa olyckliga, förvånas öfver den moraliska och intelligenta kraft de bevisat. Då han t. ex. i sällskap med en allmosutdelare (relieving-officicr) besökte Bethnal-Green t London, kom han till en ssmmetsväfvare, som ännu var ung, en infödd kErngelsman. Utom väfstolen egde denna familj icke en enda husgerådssak, icke ett bord, icke en säng. Uti en vrå af rummet låg en stor bög skuren balm, hvari trenne nakna barn gräft sig ner. Hustrun vände de inträdande ryggen, under det hon med några trasor sökte skyla sig. Mannen bar en blå rock, hvari hängde ännu ett par, tre knappar af drifvet arbete. Han hade ingen skjorta på kroppen. I handen höll han en bibel. Han emottog oss höfligt, säger Buret, och framställde med nedslagenhet, men lugrt, sin förfärliga helägenhet. aDenna kammare, yttrade han, avar icke alltid så tom, som j nu sen den; dit gafs ännu den tid, då jag kunde hafva bjudet er en stol att sitta på; men sallt måste, stycke för stycke, vandra till pantlånaren,. Denne man, säger Buret, bad icke om något understöd, såsom hade han begripit, att, i anseende till ett så stort och utbredt elände, allmosor varit ett otillräckligt bjelpmedel. Detta förtviflade tillstånd sträcker sig nästan till alla sammetsoch sidenväfvare; och om verkningen ar detta förfärliga elände ännu icke utsläckt all sedlighetskänsla hos detia folk, så kommer sådant dels af familjlifvet, dels af arbetet, som håller dem bemmas. Hvad åter beträffar massorna, som den stora industrien samlar i sina arbetssalar, hvarest al!a laster som utgöra eländets orsak eiler verkan, genom inhördes beröring framkallas och äro i jäsning, så äro Engelsmän och Irländare nästan präglade med samma stämpel, eller arbeta de hvarje dag på att utplåna det sista skiljemärket, som man hitills kunnat varseblifva. Icke mindre uppmärksamhet förtjena Burets alnandlingar öfver fattiglagarna och fattighusen. Den lag. drottning Elisabeth utfärdat, har småaingom tedt till de ohyggligaste, ehuru lagliga missbruk af barmhertigheten. Denna lag förpligtade hvarje församling att bispringa anhöriga i deras nöd; alla invånare buro tungan, i förhållande till deras förmögenhet eller taxering. Denna budget upphörde ändtligen, sedan den, under en fortfarande 200:årig stegring, uppnått den oerhörda summan af nära 49 millioner . Det var i sjelfva verket en stor, vik allmosa, men sättet för bopsamlandet, likasom för användandet, bade till slut så oerhördt urartst, att man sannerligen måste beundra det ergelska tålamod, som erfordrade två sekler, för att göra slut på saken. Denna Jlegliga barmhertighet delade hvarje församling i två fiendtliga läger, och man kxan endast svårligen göra sig en föreställning om alla de missbruk, skandaler och anklagelser, som ledde sitt ursprung ur denna splittring, Än vände sig församlingerne mot sjelfva sing fattige och bestred dem rattigheten till understöd, eller fördrefvo de utan barmhertighet från sitt område några hjelplösa, bvilka blifvit öfverraskade af sjukdom och svaghet; än kommo tvenne församlingar i tvist om någos fattighjon, och betalte ofta i rättegångskostnaden så mycket, som kunnat underhålla begge församlingarnas fattige. Men det var icke allenast rättvisans tjenare, som sålunda undanbölio de fattige betydligaste delen af deras anslag; de ovedersägligaste dokumenter bevisa, att fattigföre ståndarne och allmosefädorne. dessa filantropiens ofGicianter, för sig sjelfve icke mindre togo i anspråk nationens gåfvor åt elindet; de gjorde sig betalte för sin möda med den fetaste delen af inkomsterne. I dan lilla församlingen Suffolkshire t. ex. drogo underuppsyningsmännen en aflöning af 850 . Följande, inför parlamenten framlagda factum torde bäst utvisa, buru mycket denna fattiglag tryckte dem som måste gifva allmosor. Uader året 1830 måste, ensamt i London, 50 familjer som skulte betala fattigskatt, sälja sina mobilier, ända intill sängen, för att kunna uppfylla deras Jagpligtiga utskylder vill bermhertighetsverket, Sålunda skapade lagen olyckliga, för att understödja andra. Och ytterligare, hvart samlades icke oftast detta byte, Som man undandragit offren för detta barmhertighetsverk? alcke sällan, söger en engelsk revy, hörde man allmose-tagarne säga till magistratspersonerna: detia vill jag dricka er skål förs. Statistiska undersökningar utvisa, att tillskottsmedlen (a!lowascc) vandrade raka vägen till krogarne; och England företedde sålunda exemplet i stort af välgörenbetens missbruk; ty Jagen utvidgade oupphörligt armodats välde och bragte ännu den derunder, hvilka genom taxorna redan blifvit ruinerade. Då fattiglagen utdömdes och förnuftet Och nödvändicheten fordrade en reform, fonn mån, att den mm ora dlagt rättig he!nr. AM SYN. mamla eranada I