ner. Först genom amendementet år 1833 blef refor men de facto bragt till utförande. Och hvilka me del pårann man mot ett så stort ondt? Dessa me del, säger Buret, afslöjar för oss bättre än alla sta tistiska dokumenter, huru oerhört djupt elåndet in rotat sig i England. Reformen bar icke vågat at fritt gifva sig tillkänna; den bar klädtsigi den blyg samma titeln af ett amerdement; men en så om stöpt lag kan väl anses för fullkomligt upphäfven Man har med amendementet upphäft bem-allmosorn: (sådana, som utdelades hemma hos de behöfvande) man viil icke mera bevilja några tillskott (allowanrce) med ett ord, man vill endast bispringa de fallkom ligt bjelplösa med understöd. Men på hurudana vil kor! Den fattige skall med sin frihet betala dennsz hjelp, han skall bakom arbetshusets murar söka den så vill lagen. Man har för detta ändamål samman. slagit 20 församlingar, och i hverje sådan finnes eti dylikt arbetsh:s. och, såsom oinskränkte herrskare öfver det offentliga eländet, en centralförvaltning med sitt kansli. I hävseende till sparsarmhbeten oct politiken, säger förf., är denna centralförvaltning en beundransvärd reform; ty det är genom officiella berättelser ådagalagdt, att de 20 församlingarnas förening för sina fattige depensera mindre, än förut en ensam församling. Men denua reform strider helt och hållet emot humanitetens fordringar: lagen ställer den fattige i nödvändighet stt antiogen afsäga sig allmosorna, eller stanna inom arbetshusets lås och riglar. Men huru behandlas de fattige uti de engelska distriktsarbetshusen? Det engelska arbetshuset tillkänneger sig vanligen genom ett gynnande yttre: det utgör en sior, af gråsten eller tegel uppförd byggnad, omgifven af en gräsplan ech flankerad af ansenliga sidobyggnader; det liknar ett landthus af stor utsträckning, med angenämt läge, ofta med anspråk gå arkitektonisk elegans. Ett arbetshus i stor stil tan rymma 35—800 arbetsre. Deruti upptagas gubbar, sjuklingar, sinnessvags, vagabonder och ändtligen äfven de helbregda fattige, som, af brist på arbete, tvingas att här söka en tillflykt. För gubbar, svage och krymplingar är arbetshuset ett slags hospis, hvars fördelaktiga inrättning och verksamhet i detta hänseende, enligt Buret, förtjenar att erkännas; men för friska gäster är en sådan filantropisk inrättning verkligen grym. Enligt lagens strängbet, är här icke mer fråga om familjer, om frihet. Mannen måste lefva skiljd från sin bustru och sina barp, likasom inom ett fängelses murar; det är ett fängelse de facto; men får icke ens lemna arbetshuset, för att besöka en kyrka. Dessa äro de första vilko ren, under hvilka fattige vinna den ynnest att undgå hun gersdöden. Ett annat, i sig sjelf lofligt vilkor, är arbetet. Men hvi ket arbete bar arbetshuset för sina gäster? Intet annat-än trampqvarnen! Buret bar i många arbetshus sett trampqvarnen hvila, emedan de fattige med rätta skytt detta arbete; i Rom var också trampqvarnen ett straff (ad molam) för slafvarna, och man skall visst icke förevita de gamla Romarne, att de straffade för mycket filantropiskt. Lagen urskuldar denna barbariska procedur dermed, att man på detta sätt för de fattige velat frambålla något afskräckande. aMen beklagar sigp, säger den officiella texten, aöfver födan i arbetsbusen; men man skall icke lefva der som i ett lusthus. Lagen hade för sitt yttersta mål förminskning i fattigtaxorna, och i ett ögonblick synes detta äfven på det fullständigaste sätt errått. Taxorna minskades en tre djedel under de begge första åren, och kontribuenterna lyftade sina händer till himlen, för att tacka för den stora landsplågans försvinnaude; men 41836 förlorades detta gynnsamma resultat. Den nya lagen, huru strärg och utan afseende till personen den sökte och förmådde göra sig gällande, böjde sig i tusende fall för de fattiges motstånd; och den princip, som vägrade all yttre hjelp (out door relief), var mindre mäktig, än eländets motstånd och menskligbetens förpligtelser. Reformatorerne hade visser ligen icke räknat på ett sådant motstånd. Men i synnerhet uppreste sig familjsioret mot den nya fatliglagen. — Vid en dylik allmän utarmning äro banden icke upplösta mellan makar, föräldrar och barn; icke sällan sammanknyter detta skuldlösa elände ännu fastare dessa band. Da olycklige trotsa derföre förr hungersdöden, än de kunde besluta sig att skiljas från sin familj och, i arbetsbusen isolerade, söka understöd. Sålunda ber man ytterligare funnit sig nödsatad, att genom allmosutdelning lindra elindet, och fattigtaxorna bafva under de sednare åren åter till den grad stigit, att de snart hota att uppnå sin oråna höjd.