Aftonbladet – 26 maj 1842, sida 2

1a den ett charlataneri. Freja ser deremot idel onöjligheter för nationen att tilkämpa sig repre;entations-förändring, oc) fortfarande i påståenlet, att det hvilande nya förslaget derom aldrig can genomdrifvas, påstår Freja, att ala anslag kunna vägras, om bloit två stånd äro eniga och förstärkta statsutskottet förenar sig med de vägrande stånden. Att yttra något angående den större eller mindre sannolikheten af att kunna genumdrifva en representationsreform, eller att visa de anledningar som ännu ej böra anses aldeles om-jlige, att ställningar och förhållanden kunde förmå begge statsmakterna till att en gång förena sig om det hvilande förslaget, skulle nu föra oss för långt. Sådant tillhör en tid närmare den viguga frågans förekommande, och som ej då af rvågon rättskaffens fosterlandsvän lär försummas. Men, då Freja nu vill usurpera uppfinnareäran till en riksdagsplan, grundad på skattevägran, och redan modifierar detta begrepp till bloit vägran af anslag), tillvägabragt genom tvenne stånds beslut och det med Rikets Ständers rätt beslutande förstärkta statsutskottet, anse vi oss böra närmare utreda rätta beskaffenheten af Frejas politiska insigter och visa, att hon resonneiar utan kännedom af de förhållanden som existera, och som hittills gjort samt, under närvarande representations former, alltid komma att göra en sådan pian ofullkomlig, att ej säga alldeles chimerisk. Det är ganska väl bekant, att alltifrån 41823 års riksdag, det patriotiska partiet inom alla fyra stånden sökt så mycket det förmått, att realisera iden af anslagsvägran, dels för att lindra fö kets onekligen alltför betungande skatter, dels för att på sådant sätt förmå Konungen att söka sig rådgifvare, som hyllade ett reformerande system, i stället för det reactionera, hviiket alltsedan 1842 års riksdag låtit sig efterhand genomskådas. Deuna plan är således ej ny — och ännu mindie Frejas. Då efter 1830 års riksdags öfverdrifna frikostighet ett starkt ogillande lät höra sig, och då 4834 års riksdag samlades, lade den oberoende pressen vigt på, att genom återhållsamhet i anslag fortfarande söka besvärja reactionens fortgång, och likaså då Rikets Ständer år 4840 sammanträdde. Denna plan är så maturlig, så antydd af våra inre förhållanden, och så uteslutande den första som af folkombuden kan och bör uppfattas, att det måste anses såsom höjden af charlataneri att numera vilja göra sig en förtjenst af dess föreslående. Hela Boudeståndet har vid de sista riksdagarne haft, så att säga, instruktion af den väljande allmogen, att mothålla anslagen och söka minska skatterna, och denna instruktion blir hädanefier evigt förnyad, så länge Bondeståindet finnes på det sätt representeradt som det nu är; ty anslagsvägran är ett ord i statsklekhetens ordbok, som kan fattas af en hvar. Äfven i flera städer, vet man att opinionen förband Borgarståndets representanter, att antaga samma lära; och äfven der torde denna opinion snarare komma att stärkas än förvekas. Men — hvar finnes väl, för det första, säkerheten, att det förstärkta statsutskottets pluralitet blifver benägen för densamma? och nvarföre skulle man förr finna 39 adelsmän och 30 prester valde af dessa stånds löntagande pluraliteter, hvilka enigt sammanverkade med Borgareoch Bondeståndet för anslagsvägran, än en pluralitet på riddarhuset och i Preste ståndet, som kunde, genom Regeringens och folkets gemensamma behof af en representationsform, bevekas att ingå på en sådan? Är det alldeles omöjligt att en närmare eftertanka och erfarenheten kunde visa Regeringen, att ståndsrepresentationen måste bort, för hennes eget bästa; och månne ej de två stånden snarare skulle gå in på att ändra institutioner, som hufvudsakligen endast komma att ändra deras, för dem likgiltige, efterträdares samhällsställning, än att bifalla anslagsvägranden, som till stor del måste inverka på deras egen och deras anhörigas närvarande ekonomiska ställning? För oss framstår sannolikbeten af det förra vida större, än för det sednare; och att, för en eller annan riksdag, valen af förstärkta utskottet fallit så, att pluraliteten varit vägrande, visar sig i sjelfva verket mera såsom en slump eller ett undantag, hvilket af en i Regeringens intresse styrd pluralitet, när som helst kan förekommas i framtiden. Men om ock det vore så lyckligt, att det förstärkta Statsutskottet handlade i de två vägrande ståndens anda, hvilken bristande kännedom om former och verkligbet utvisar icke detta Frejas föregifna hopp, om framgång af en anslagsvägran — i fall det ej, På sätt vi visat, rent af är meningen att låta folkets uppmärksamhet vändas på en illusion, för att arbeta i maktens intresse och hindra representationens TRA I ooStannafa skura FART VIF nm 2 2 Ian dranda