Aftonbladet – 26 maj 1842, sida 2

,Han lät mig tro, att mina besök icke voro er likgiltiga.n Ja det kan visst vara, men min far förstår sig icke på sådana saker, ty ännu aldrig har han för sin dotter presenterat en mindre älskvärd man än just ni, herr grefve. Om min far imedlertid sagt er, att ni icke är ett föremål för min likgiltighet, så kar han sagt er rena sanningen, ty uppriktigt, herr grefve! det kan ni visst icke vara, då ni för mig är till och med en riktig plå.... Adolph, som ämnade sig till ministern och hörde de sista erden, hvilka Christina ganska långsamt och med hög röst uttalade, inträdde raskt i rummet, för att albryta denna, som han tyckte, icke synnerligen intressanta tåte å tåte. Han kastade en blick på Erikson och blef stående stel och orörl.g, liksom träffad af ett elektriskt slag. Hvem är ni? röt Erikson emot honom med en så barsk och tillika föraktlig ton, att Christina gerna skulle gifvit honom ännu ett slag på det andra örat. En soldats, svarade Adolph. En soldat och svensk, som icke darrar för någon hotande blick. ,Bra, bral kamrat; vi kunna bli vänner,, sade Erikson, räckande honom handen. ,Vi äro rivale:, 3ltrade Adolf dystert och tog ett steg tillbaka. vÄlskar Christina dig?, Väl har hon ofta sagt det ... men niär icke ett föremål för hennes hkgiltighet — också kan ni icke vara det ... Jag afstår min plats åt — er., vÄt hvem? utropade Christina och hennes öson fylldes af tårar. Åt kungen, suckade Adolph, gjorde en kort bugning och vände sig till dörren.