Aftonbladet – 26 maj 1842, sida 2

Stanna! skrek Carl XII med sin dundrande stämma. Jag vill sål Adolph stannade väl, men såg i sanning ej god ut, och bet sig i läppen, så att den nästan blödde. Jag har sett dig förr, men icke här i detta husx, fortfor kungen. Nej, det har genom min onkels förbud varit tillslutet för mig, så ofta Ers Majestät varit här. Men ändå har jag sett dig — ditt namn ? aAdolph von Herse; son till en tapper soldat, som kämpat under er fana och funnit sin graf på ärans fält. Han efterlemnade åt mig sitt namn och sin enkas tårar. ,Hvem har sagt dig, att jag icke var grefve Erikson ?) Min blick, Sire, ty jag såg och igenkände er. Konungen gick häftigt fram emot Adolph, hvars ögon lågade, men stannade plötsligt, Jiksom gripen af ett minne och frågade: hvar fick du detta ärr på din kind?p Vid Narva, Sire!n Ja, du har vid Gud rätt! sade Carl, så glad som om han just nu hört kanondundret i detta mördande slag. Sedan lade ban sin ena hand på Adolphs skullra och fortfor i det han med den andra pekade på hans ärr: Du behöfver ingen annan rekommendation än denna för att nalkas mig, ja till och med för att slåss med mig — och dertill tyckes du ha rätt god lust Denna dag, som du nämnde, bar lärt mig uppskatta hvad som föregår i en så högsinnad själ som din. Nåväl kamrat, låt allt vara som förr. Ge mig din hand, du tänker ju det bästa om mig och vi äro vänner ?