Aftonbladet – 25 maj 1842, sida 2

a handling innebar otvifvelaktigt något storinnadt; det var ett ögonblick af ädel och naionell lyftning, af en verklig tro på folkets framid; men det visade dock tillika, hurusom äfven deln sjelf numera fann, att dess ställning till jationen och tidsandan är så klar, att några illuioner i detta afseende icke ens för adelns egna edamöter kunna återstå. Om det förestående icke innefattar annat än bestridliga sanningar, så bevisar det också, att ron på konungapersonligheten och ailenastyranlet i dess närvarande ställning, och på den adel, som närmast omgifver densamma, är ohjelpligen örsvunnen; ty priset för ett sådant återkallande, om det ock kunde hädanefter bära andra fruker, än hittills i följderna af Carl XII:s och Gutaf IV Adolfs envåldsregeringar, vore alltför dyrt; let vore nemligen ingenting mindre än ett våldamt konstitutionens upphälvande tillika med ryckfriheten, och skulle troligen icke ändå hjelpa. Hvad, har då Svenska nationen att göra, annat in att taga sakerna sådana de förefinnas: att i letta fall, som i andra, i stället för den superstition, som la force des choses nedrifvit, söka en annan positif grund, på hvilken statsskicket hädanefter kan hvila? Ty så som det nu är, kan det sannerligen icke förblifva. Nationen, såvida den skall kunna hoppas en framtid af ljus, af lugn, af sjelfständighet, förtröstan och ära, åtminstone den äran, att veia och känna sig verkligen utgöra ett folk och icke endast ett sggregat af lösa massor eller hopyttrade och likväl sinsemellan söndrade intressen, behöfver onekligen något sådant positift att tro på: den behöfver utbyta liknöjdheten, nedslagenheten, de små passionerna eller småkryperiet mot den stora och högsinnade passion, som hos frie män ligger i kärleken till eit gemensamt fädernesland samt i känslan af folkets och dess statsförfattnings inre kraft att sprida lif och utveckling i samhället. Lyckligtvis står ännu under konungadömet ett sådant lif att vinna, om man i stället för de ruttna och aftynande elementerna vill framkalla och begagna det, som ännu är både friskt, oförderfvadt och fosterländskt, utan att vara revolutionärt. Vimena det element, som utgör hufvudsumman af Sveriges medelklass, dess jordegande odalmän, och hvilken ännu aldrig svikit, när den på rätia sättet anlitats. Det är denna klass, hvarmed Sverge under Engelbreckt, Sturarne och Gustaf Wasa räddats undan utländningens förtryck; det är den, med hvars bistånd Carl XI kunde motstå och knäcka hela den förut så öfvermäktiga aristokratien; det är den, hvars väl regeringarne alltid åberopat såsom hufvudsyftemål, när de velat hafva fram någon älsklingsid; det är den, som måste utgöra den i sann mening mest konservativa för Sverges lycka och framtid, om man blott vill framkalla den till verksamhet. Det är genom den samlade kraften af detta Odalmanna-element vi hoppas, att Svenska folket än en gång skall kunna viga verlden något annat, än hvad dess anblick nu erbjuder, blott man vill gå in på att låta nationen på denna grund befästa möjligheten att återvinna sin tro, att fritt öfverlemna sig åt utvecklingen af det sannt religiöst poetiska, som ligger införlifvadt med sjelfva bjertroten af en så gammal och i ett så skönt land bosatt nation som vår och sjelfmant framträder så snart det får frihet att uppväxa. Det är egentligen denna utveckling af det positiva på Svensk odalmannagrund och med ett småningom närmande till en allmän Nordisk förening af flera fria folk, som vi anse utgöra uppgiften för den 5. k. framtiden, likasom det blir dess enda möjliga stöd och vilkoret för dess bestånd; ty Svenska folket vill hvarken Rysseller Preussificeras, hvilka alternativer man nu synes, inom de olika fraktionerna inom kotteriet, vilja omfatta såsom en räddningsplanka. BH.