Aftonbladet – 25 maj 1842, sida 2

vänta, utmanade han Christina, som å sin sida syntes lika mycket böjd för skratt som strid. Men tänk om jag besegrar er! sade hon med hela sin återvunna glädtighet. Det skulle icke-vara den första gången, som ni, stolta skönhet, har besegrat mig; svarade Eriksson, i det han stirrade på hennes sköna ansigte och tryckte hennes hand, så alt hon var nära att skrika till. Denne automat har ändå vida mer känsla, än man kunde tilltro honomy, tänkte den rodnande Christina, som blifvit något förvirrad genom Erikssons uppförande. Hon stödde hufvudet mot sin arm och sökte med handen dölja rodnaden på sina kinder, under det att heanes blick oafvändt var riktad på spelet. Lifvad af motsägelseandan hade hon beslutat, att spela så illa som möjligt, för att derigenom kränka sin stolte och skicklige motspelare, men denna omsorg var onödig. Det lilla stridsfältet darrade under Erikssons väldiga händer, då han utan all plan och beräkning flyttade pjeserna, ty hans tankar voro icke fästade vid spelet utan vid spelerskan. Hans planlösa anfall voro lält öfverändakastade, och snart hade den i spelet föga erfarna Christina den oskyldiga glädjen, att få säga: schaek och gare Ia reinel något som hon icke hoppats, då hon satte sig till spelet, men som för medspelaren måste vara lika ledsamt, som hennes oskicklighet skulle varit det. Djefvul och helfvetel, utropade Eriksson och slog näfven i bordet med sådan häftighet, att alla pjeserna trillade huller om buller. Ar det icke sannt, det kittlar fåfängan, att ha en kung i nätet I