Aftonbladet – 25 maj 1842, sida 2

in Leipziger och Frankfurtermessa, sitt monuneut öfver den store Herrman (Herrmansdenknal) och sedan på sina jernvägar och återupg;yggandet af Cölns domkyrka. Huru länge dyika föremål kunna fästa detta folks tro cen samnanknyta dess nationalkänsla, som, gripen af tilens anda jemväl längtar till enhet och frihet, vi!je vi icke afgöra, ty hvad de icke tro på, är förbundsdagen i Frankfurt. Men imedlertid via alla dessa exempel sanningen af hvad vi här fvan anfört om behofvet af något gemensamt öremål för en nations andliga sympathier. De stora religiöst krigiska rörelserna bland Islams oekännare, hvilka nyss åter framträdt såsom unierbara gengångare i Afrika, Tscherkassien, Afshanistan, m. m., utgöra ett nytt bidrag till denna sats. Våra grannar Norrmännen hafva ett sådant föremål för sin tro i sin grundlov och i medvetandet, att det var deras egen beslutsamhet i farans stund, som förskaffade dem dense mma. På hvad tro då vi, den Svenska nationen, nu ör tiden, och på hvad hafve vi trott? En författare har, hvad det förflutna beträffar, svarat på denna fråga uti det uttrycket, att Svenska jolkets historia är deras konungars. Detta uttryck, ehuru i sig sjelf ingalunda riktigt i allmänhet, angifver dock ett hufvudföremål för den politiska doktrinen under de trenne århundraderna, som föregått det nuvarande statsskicket. Ja! vi hafve trott på våra konungar. Vi hafve hört så mycket läras, sjungas och predikas om konungadömet och dess gudomliga ursprung, att tron derpå länge hos massan härstädes, liksom hos våra Ryska grannar, varit sammanväfd med sjelfva de religiösa föreställningarne. Frukterna häraf se vi framför oss. Svenska folket trodde på Gustaf Adolf den store, och denna tro lyftade vårt lands politiska ära och gjorde det till en medlare i Europas angelägenheter, oaktadt den på samma gång förde oss långt utöfver vår naturliga verkningskrets. Vi trodde, och trodde länge, på Carl XHU:s excentriska personlighet och nästan sagolikt äfventyrliga mod, och detta kosiade riket tredjedelen af dess område och nedsänkte återstoden i elände. Vi trodde ännu femtio år derefter på konungapersonligheten och hatade herrarne, icke seende huru nära det aristokratiska och dynastiska elementet kunna vara beslägtade i frågan om inkräktningar på folkets goda. Nationen underkastade sig för denna tro, med ett slags hänryckning, å nyo enväldet samt förlorade, i följd deraf, sednare för samma tro än en gång, uti Finland, tredjedelen af hvad som fanns qvar af rikets geografiska område. Efter 1809 års regementsförändring har samma oinskränkta tro slutligen ännu kostat oss Pomern, den sista af våra ultramarinska besittningar. På detta sätt har Svenska folket med en hängifvenhet utan gräns hängt qvar ända till sista stunden vid den så mycket omtalta folktron på monarkernes personer, oaktadt det ena töcknet efter det andra skingrats, det ena stödet efter det andra för samma tro bortfallit. Och på hvad hafve vi nu att tro? Vi vilje icke här skrifva några nya bidrag) till de sista 30 årens historia. Vi nämna blott, att man väl från Riddarhusets bänkar ännu för 40 å 45 år sedan hörde ofta upprepas tvenne föremål, för hvilkas skull vi skole tro på systemet, nemligen de begge hafvens förening och föreningen med brödrafolkets, Men till och med dessa båda fraser hafva numera bortdött äfven från de mest devuerade läppar; de begge hafvens förening är i allas omdöme reducerad till de sannskyldiga dimensionna af — Götha kanal, med dess appendix af den nya Trollhättan, och en de devuerades egen organ inom pressen har om föreningen med brödrafolket sagt, att det är en förening att gråta åt. Likaledes hafva de stora välgerningarna af den återställda äran, oberoendet och sjelfständighetens betryggandep, upphört att omgifvas af samma skimmer som fordom, sedan skeppshandeln, fästningen vid Bomarssund, högtidligbeterna vid Alexandermonumentets aftäckande och förfarandet med åtskilliga hitkomna Polska flyktingar, m. m. började framträda mera i förgrunden. Ifrån denna sida eller den poliliska ärans och inflytandets synpunkt är således en hel hop af illusionerna för vår tid försvunnen. Månne då en bätire utsigt erbjuder sig att tillfredsställa behofvet af en tro på inre kraft, på institutionernas ändamålsenlighet, på utmärkta egenskaper inom de högre klasserna? Blotta ljudet af de stora namnen bland Sveriges adel har icke mer samma verkan som förr på folkets bjertan. Väl finnas ännu bide namn och personer, men det vill sig icke rätt väl alt uppställa systemets nuvarande män i stället för de fordna ädlingarne: en Mathias Rosenblad för en Axel Oxens:jerna, en August v. Hartmansdorff för Riksskattmästaren Gustaf Bonde, en Bernhard Rosenblad för en Adler Salvius, en Lefrea för en Lennart Torstenson, en Bernhard von Beskow i stället för en Magnus Gabriel De la Gardie eller en Magnus Brahe i stället för Jakob Pontusson De la Gardie. Svenska adeln har dessutom sjelf förklarat, att dess sielfskrifna representationsrätt hör upphöra. Den