Aftonbladet – 23 maj 1842, sida 3

amhället; och de högsta stånden antogo den icke, sjorde den icke till statsreligion förr, än den påträngande verkan nedifrån folket blifvit så lark, att den ej vidare kunde återhållas eller vindras. Men sedan de der högste nu en gång mottagit christendomen, hvad gjorde de väl selan med den? Hvilka inympade väl på christendomen all hednisk surdeg? Hviika förvandade den till ett nytt medel att lägga mennikors genom evangelium frigjorda ande under stt nytt ok? Hvilka, med ett ord, införde kaholieism i verlden? Det gjorde de der högsten. Och hvarifrån kom ånyo den räddning ifrån letta onda, som i och med protestantismen åerförde eller åtminstone vwilie återföra oss till ;vangelii ursprungliga renhet? Ifrån Folket, det ägre folket: och från män derutur. Alla de rörelser emot katholicism, som föregingo Luthers uppträdande och förberedde Protestantismens seser (Waldensernes, Mähriska brödernes, Ziskas, Hussens och Prags handlingar), hvad voro de anvat än från det nedre folket utgångne? Och wad var väl Luther sjelf, om icke en man af ikta tysk folkiskhet, visst icke af de högsta stånlens art, fast hög till sinnes i himmelsk, eller, om man hellre vill, i ren naturmening, sådan om det lägre folket, när det finnes af det höre oförderfvadt, nästan alltid är. Genom sin aks sanning och det häntörande i sin personighet fick Luther, jemte det folk, som följde sonom och som fruktansvärdt stod bakom hoom, äfven några furstar med sig. Detta länder lessa furstar visserligen till stor heder: men ifrån lem utgången var icke den stera lutherska hvälfningen till mensklighetens väl. För att nu förbigå allt öfrigt, ville vi här blott ästa läsarens uppmärksamhet vid den märkvärliga frågan om Nationalhat, hvarom en tid skrefs så mycket. Efter vår tanke, stödd på historiens ntyg, hafva aldrig nationer hatat hvarandra i srunden eller af sig sjelfva; utan när fenomeer af denna ohyggliga art visat sig, hafva de endast utgjort efemera företeelser, insligationer från de öfver nationerna herrskande högsta stånlen, eller de styrande, hvilka för sina och sina amijers enskilda fördelar fört folkmassorna i härnad mot hvarandra, tvungit dem att mörda svarann, uppbränna hvarandras boningar, sköfla Det är, när man klart inser detta, som det fenomen blir begripligt, hvarföre kamarillan i alla tider och alla länder har så angeläget, att den stackars allena-styrande skall hafva hela makten odelad och utan intrång från folkets sida, på det att Han rigtigt måtte kunna utföra de planer, kamarillan på sidovägar vill förmå Honom till; och derföre är det ock förklarligt, huru samma kamarilla, såsom dess organ Minerva ständigt ådagalägger, söker förtyda hvarje anfall, som folket gör på kamarillans tilltag och orättmätigheter, till ett anfall på den mallena-styrandes, person. Då ingenting mera hotar den aristokratiska ligan med undergång, än ett sannt och öppet närmande emellan regenten sjelf och folket, emedan kamarillans styrelse derigenom faller till intet; så är ock för regentens och folkets sanna väl ingenting vigtigare, än att djupt och skarpt fatta skaplynnet hos den aristokratiska faktionen. Dertill bidrager föga att se denna faktions medlemmar tecknade såsom idel sataner, medvetne bofvar o. s. v., emedan skildringarne derigenom, såsom falska, blifva intet verkande och onyttiga; men mera betyder, att lära känna dess personer för hvad de till karakteren verkligen äro, nemligen en högst märkelig väfnad af godt och ondt, det ena ögonblicket ådagaläggande en högsint ädelhet, det andra i stånd till de svartaste gerningar: med ett ord, sådane, som historien, med få undantag, visar alla tiders chevalierers, och som grefve Hyacinthe framstår i Gabriele. Dylika karakterer förekomma mindre rimliga inför en kammar-psykolog, som blott dömer menniskorna efter en uppgjord theori, eller efter hvad han med sitt goda hjerta önskar dem vara; men sanna äro de dock i verkligheten och hafva gudnås alltid varit det. I förbigående sagdt, tycka vi att D. A., som vid åtskilliga enskildheter i romanen Gabrigle gjort anmärkningar, och i sista delen icke tyckts märka fortsättningen af den politiska tråd, som i 4:a delen blifvit börjad, genom dessa och flera andra uttryck visat en sjelfständighet i omdöme, hvilken besegrar den af D. A:s motståndare yttrade tanken, då de så beställsamt och nedrigt söka insinuera hos publiken, att D. A. blott skulle utgöra ett slags släp åt vissa vänner. De måtte väl då kunna inse, att D. A. är sjelfständigt: och att hafva gjort något för ändamålet, att lära folk inse detta, är Säkert oanska godt.