Aftonbladet – 23 maj 1842, sida 3

tansvärd gestalt; men hans anlete är icke menskligt. Det är deremot Oxhufvudet — — —. Nu började skatorna skratta alldeles onaturligt; jag kunde inte begripa orsaken; der låg väl ingenting löjligt i det der — men de skrattade. cHans anlete är icke menskligt,, läste jag om igen; adet är deremot Oxhufvudet ; om ni följer meningen rätt, mitt skrattande herrskapa, tillade jag, så finner ni tydligen, att det här icke är fråga om kapten Oxehufvud, som sålde briggen Oscar, utan om en Myth, och kapten Oxehufvud är inte mystisk, fastän hans handling är något mytisk.n Skatorna höllo nu upp med sitt skratt. — Jag fortfor: cOxehufvudet, denna de samtida felkslagens bild af det fruktansvärda, af ödet och makten, som beherrskar hans — nämligen gestaltens, tillade jag — jättelika skullror. Afven på hans — på gestaltens, tillade jag — armar ligger ett barn, men det hvilar ej i moderlig famn, dessa armar äro af koppar. När jag kommit ända till coffrets klagoskrän som är sjelfva det, som tar mest i bela stycket, skrattade mina skator så, att jag, för att ej riskera deras lif och helsa, måste krypa tillbaka in genom gluggen och taga cAktenskapet med mig. Det är ändå bra besynnerligt med mina ska. tor: de älska hvarandra och de små så innerligt de bjelpa hvarandra så troget — är detta blot! instinkt? Ja visst! det är instinkt; men fanns def icke i tidens morgon äfven en sådan hos menniskan? och äroi cke hennes fel, hennes laster