Aftonbladet – 23 maj 1842, sida 3

och således de facto gör och alltid gjort det för dem omöjligt, att annorlunda än i någongång inträffande ögonblickliga explosioner (revolutioner) inverka på händelserna ). Att folken föjjaktligen i allmänhet hafva att för ingenting ansvara, är ganska påtagligt. Om en impuls ifrån dem någon gång gjort sig gållande, så har det merendels varit till godt, det heter, till afkastande af något ända till ytterlighet bragt tyranni, sedeförderf eller i landet inkommen irreligiositet. Läser man historien med öppna ögon, så finner man oförnekligt, att när någon rätt stor och afskyvärd kalamitet fallit öfver en nation, så har den utgått ifrån de högsta klasserna: det var sedeslösa Messalinor, ozudaktige Caliguler, vanvettige och grymme Appier, som genom den upphöjda plats de innehaft i samhället, inverkat på och nedsmittat det hela. När en plebej varit lastfull och ond, har det onekligt för honom ensam betraktadt varit lika omoraliskt och felaktigt; men hans exempel, likasom verkan af hans vilja hafva icke kunnat utsträcka sig långt. Man kan derföre utan orättvisa och med stöd af häfdernas intyg anse för ett politiskt axiom, att det onda i stort kommit öfver folken uppifrån, eller ifrån de sig så kallande högsta stånden. Hvad det goda angår så har detta visserligen ock någongång nedflutit från en och annan vis eller god personligbet ibland de högt uppsatte; men merendels har all räddning i stor skala, allt godt af omfattande och till roten gående natur ej leåt sitt upphof från annat, än det lägre folket, Menigheten, hvilken Guds ande rört, och som, ej längre fördragande oket af tusenfaldiga laster, grymheter, skenfagra uselheter och smittor af alla slag ifrån de högsta klasserna, gifvit samhället en impuls till förbättring, regeneration och återtagande af det förlorade goda; hvilken impuls de der högste slutligen icke varit i stånd att emotstå, och derföre gifvit med sig. Det största räddningsmedlet i historiens yngre epoker är väl Christendomen; hvarifrån utgick den då och gjorde sig gällande, om ej ifrån det lägre folket och hos dem, som de store i sin förnämhet aktade för pack? Frälsaren talade till dessa: de omfattade hans lära, och de utbredde den under hans andes ledning. Christendomen spridde sig så ifrån folkets rot och grund uppåt till de högsta grenarne : ) I denna artikel visar D. A. också det sanna skaplynnet hos hvarje amti-konstitutionell trosbekännare, hvilket stundom ganska väl kan vara sådant, att det tillåter folkeis äfven ständiga inverkan på den s. k. allena-styrandes handlingar, med vilkor blott, att detta icke sker genom folkets Pluralitet, eller hela folkets ombud, utan blott genom den Aristokratiska klassen häraf, de s. k. Devuerade, hvilka i grunden endast vilja sig sjelfve, ehuru de i all underdånighet tyckas underkasta sig monarken. Målningen i D. A. understödjes genom anförandet af Hr Tristramy i Gabrible Mimansos sista del. I sjelfva verket gifver ock den 3:e delen af Gabridle, fullt ut så mycket som den 4:a och 9:a, taflor öfver ett folks inre politiska lif, stridigheter och intressen, men af andra slag. Man ser här isynnerhet arterna af olika lynnen hos de Devuerade. Det märkvärdiga är alltid, när desse devuerade icke skildras med hatets pensel, utan med sanningens, och derigenom, i grunden att tala, så mycket skarpare emot dem; det vill säga, att man ser, huru personer af dylik politisk bekännelse kunna vara menniskor af hjerta och själ, åtminstone i förbigående; men derjemte ändock tillika utgöra snart sagdt vidunder, i stånd af mångahanda, antingen onda handlingar, ehuru sådana handlingar, som i alla tider låtit sig väl förena med ridderligheten (se grefve Hyacintbes karakter), eller sådana tänkesätt, som med all ädelhet dock förena en stor inskränkthet (kammartjeraren Tristramys). Huru finkänslig och god är icke denne man på sin underordnade plats? Och huru rättfram hans bekännelse, hvilken i botten är tanken hos alla aristokratiska devuerade, att det alls icke kommer så noga an på huru det går med sjelfva monarkens person (han kan till oeh med, tycka de, undanföras, för att gifva rum åt en ny dynasti — se Gustaf IV Adolf etc.), blott undanförandet sker af en royalistisk hand, en monarkists, en aristokrats; ty då — menar Tristramy, och alla de öfriga likaledes — är principen i alla fall qvar, hvilken princip, åter, i sjelfva verket är den, att klassen af royalisterne, den aristokratiska ligan, den högsta hof-adeln, utgör dem, som i sjelfva verket bör vara den styrande makten, och hvars ärenden den arma regentens person — lik en med yttre ceremonier tillbedd, men icke desto mindre föraktad idol — blott är kallad att utföra. tm ————A— —— x——————r————0m————— vi