Aftonbladet – 21 maj 1842, sida 4

— Statstidningen, som sällan plär taga affår på de små roligheter, vi då och då efter henne förtäljt, har Jikväl blifvit stucken ef vår anmärkning förliden thorsdag vid Statstidningens mycket roliga tisdags-notis, angående daguerrotyperingen uti hotellet vid Brunkebergs torg, 4 tr. upp. Det är anmärkt om mycket beskedliga personer, att när de ändtligen blifva onda, så blifva de alldeles oräsonliga, och så har det alldeles gått med Statstidningen. Af en anmärkning mot henne sjelf eller rättare hennes löjliga sätt att referera, har hon gjort en anmärkning mot en för saken alldeles främmande person, herr magister Seven, som icke lär vara medarbetare i Statstidvingen, och hon har velat hemula sina bakvända uttryck med det påstående, att Aftonbladet puffat så starkt för en utlänning, vid namn Richter, ait det ej haft tid att förlora ett enda ord, för herr magister Seven. Detta påstående är ett misstag: det är sant att några tidningar påbörda Aftonbladet åtskilligt afreende på Richter, men det är ock sant, att de i det hufvudsakligaste återkallade sin tillvite:se, och lika sant är det äfven att Aftonbladet både med ett och flera ord omnämnt herr magister Sevas fotografiska arbeten, ehuru sådant torde undfailit Statstidningens uppmöärksamhet. Men det är ju i alla fall alldeles oräsonligt, att. blott för det vi tilläfventyrs ej talat så ofta om herr mag. Sevn, som Statstidningen, vilja förmena oss att skratta åt en så rolig uppgift som t, ex. den, att konsten skulle hafva skapat den tillfälligheten, att mulet väder gynnar fotografisk porträttering. ee — Statstidningen har i går en ganska förnuftig artikel under rubrik: Om sista ordet : Tvister. Aftonbladet har för sin del icke de ringaste att erinra vid de grundsatser, som deruti uttala sig; men beklagligen tyckas de, på den höjd af uppfostran, hvarest åtskilliga skrifvande notabiliteter ännu befinna sig, icke låta sig verkställa. Ty, att begära, det den ena tidningen skall hålla till godo med allt hvad der andra behagar öfver-ösa den, lärer vara en obilliehet, som St. T. icke kan lyckas göra gällande. Skulle således meningen i tysthet vara att ultrapressen bör tillerkännas rättigheten, at! emot den oppositionella begagna hvad ordasätt som helst; men deremot, att den sednare måste hålla allt detta beskedligen till godo eler till sit försvar endast nyttja ett språk, som på ultranotabi liteterna aldrig någonsin visat sig bita, nemliger den förnuftiga diskussionen ensam, så innefattar denna mening visst ingen ny begäran eller något oväntadt, fast icke derföre desto bättre. De! är alldeles samma mening, som ligger till grund för tänkesätten om skicklighet och anständighet menniskoklasserna emellan. Det faller aldrig nå gon af de s. k. högre in, att han begår något orätt, oanständigt eller oskickligt, om han örfila: upp en person af de s. k. lägren, eller emo! dem nyttjar hvilka kränkande och ohemula orda: lag som helst; men om denne tillbaka slutliger företager sig att till sitt försvar gå tillväga på samma sätt emot den förre, då först är det sow himmel och jord röras upp öfver det oskickliga ovettiga, nedriga, låga, skojaraktiga i sättet at vara. Således skola Minerva och Biet ega privi legium att utskälla sina vedersakare på bäst möjliga sätt: sådant anses aldrig oanständigt men svarar man dem på deras eget språk, s är skicklighetslagen bruten. Hvad säger St. T bärom? År sådant väl att begära? Tror St T. att pluraliteten af menniskor i evighet skol: låta sig nöja med att trampas, förhånas, behand las med utsöktaste låghet och otack, kränkas sina rättigheter, beröfvas hvad förnuft ech bil lighet af naturen tillerkänner dem, och doci härvid ingen annan åtbörd begagna, än att bug sig och säga tackar allra ödmjukast eller såson deras nåder befallal Försöket att genom höf lighet bringa dylika högmögende till förnuf skulle utan tvifvel, såsom det angenämaste, be gägnas, och Bbegagnas fortfarande; men St. 1 kan ur historien vitsorda, om det nånsin hulpi Det torde då vara ett något för långt drifve pruderi, att påstå det man ej skulle få kalla de skojeri, som är ett sådant, och likaledes benäm na hutlöshet hvad ej annat är än hutlöst; de må visa sig hvar som helst. Hvad slutligen sista ordet beträffar och de Rechthaberei, som icke vet gräns för sina gen drifningar, så måste man endast erinra om skill naden emellan två olika saker: det ena är at i sista stunden vilja käbbla blott, för att få ka sta tillbaka personligheter eller hämnas öfve andras skällsord genom deras besvarande me dylika; det andra åter, att forifara med tillrät tavisande af falska uppgifter och lögnaktiga ci tationer af ens egna ord. Denna skilnad ha