Aftonbladet – 21 maj 1842, sida 4

vålla skatorna på att bygga ett konstlöst bo af pinnar och qvistar. De äro två och bjelpa hvarandra troget; från bittida på morgonen till sent på qvällen arbeta de flitigt, snart är boet färligt; då bo, de sedan tillsammans i sämja och endrägt, hjelpas åt att kläcka ut äggen och att mata ungarne; när dessa blifva större lära de dem att flvga; mödan är gemensam. Kommer en roffogel inom deras :ynkrets, så gömma de sig begge, faller en unge ner och dör, klaga de begge, och när de flytta, följa de hvarandra, bygga ett nytt bo och lefva på sitt gamla sätt; men de skratta mycket, nästan för mycket, för att vara endast af glädje öfver sin lycka. Jag har länge funderat öfver räsonen, jag refiekterade till och med en hel hop. Nu vet enhvar att skatan aldrig bor annat än i sällskap med menniskor, i städer och bvar. I skogen, i ängen, med ett ord — i vildmarken ser ni dessa aldrig. Skatorna äro således sällskapliga djur, det är nummer ett, och älska menniskan, det är nummer två, och likna menniskan derutinnan, att de tycka om silfver och andra glänsande ting, det är nummer tre, och till och med kunna stjäla precist som om de vore riktiga menniskor: om man nu lägger härtll att de lefva två och två i ordentliga äktenskap (nämligen detta är en adet går anx-ide), samt skratta så hjertligt som trots någon beskedlig handelsbokhållare, som råkat säga ett qvickt infal!, eller en extra notarie, som får beundra ett dylikt af sitt hofrättsråd — så följer deraf, att, fastän skatorna icke äro riktiga menniskor, så äro de likväl icke så rasande lång! ifrån. Mina skator höra till la haute vole, de