Aftonbladet – 20 maj 1842, sida 2

nerika, sedermera i Fraukrike, och slutligen radvis spridde sig derifrån öfver en stor del af let närvarande Preussen, voro våra Skottske statslärare, i sina feodala ideer frikostiga på föratsägelser om den förnedring, elände och barvari, som deraf oundvikligen måste uppstå ibland len del af menniskoslägtet, som vore nog olyckig att följa naturens och förnuftets anvisning . sin lagstiftning om egendomsrätt och sociala företräden, i stället för att hänga qvar vid konventionella och barbariska lagar och institutioner, härledda från medeltidens mörkaste perioder. Om naturlig tillgifvenhetskänsla, mensklighet, förnuft, religion — om allt det, som skiljer menniskan ifrån det råa kreaturet, kan tala tydligt till menniskohjertat derom, att det finnes någon pligt som är heligare än hvarje annan, så måste det vara den, att föräldrar skola, i mån af sina medel och tillgångar, se alla de varelser hvilka de bragt till verlden och in i samfundet, lika till godo; att de icke skola öfverlemna någon af dem åt behofvet och nöden om de kunna undvika det, eller deras uppehälle åt slumpen, eller att underhållas genom deras grannars almosor, eller af dessas. utskylder, såsom onyttiga tjenstemän eller af ovisst beroende på arbete ifrån andra. Ar icke detta en både moralisk och religiös pligt? Ar denna pligt icke för föräldrarne den tydligaste, den mest bjudande både emot dem de gifvit lifvet och emot det samhälle, hvaraf de äro medlemmar? Kan något nyttighetsskäl, hemtadt ifrån vår konstlade samfundsbelägenhet under feodala arfslagar afvända menniskornas naturliga känsla från denna skyldighet? Och likväl, hör på hvilken moral som läres, ingalunda i någon bortglömd vrå af verlden, från sjelfva Dr Chalmers theologiska lärostol i Edinburgh.n Hr Laing öfvergår härefter till en ganska intressant, men för denna artikel alltför vidlyftig kritik af ett förslag utaf bemälte doktor Chalmers; att till undvikande af nödvändigheten att dela de stora förmögenheterna, staten borde anslå frikostigt lönade embeten åt adelns yngre söner. I sanning en verkligt statsekonomisk åtgärd till folkets bästa. Härefter öfvergår Hr Laing till en annan punkt, som har en icke mindre omedelbar tillämpning på den här för handen varande polemiken, då han upptager till granskning det så ofta citerade exemplet af förhållandet i Irland, hvarmed ultrakotteriet ständigt skrämmer sig sjelf och andra. Detta exempel har väl redan blifvit till sin vederbörliga halt uppskattadt i en artikel i Dagligt Allehanda, men det kan imedlertid icke skada, att se det grundliga och fullständiga räsonemang derom, somi den med Irlands förhållanden naturligtvis fullständigt bekante Laings arbete innehålles. Irland, heter det, är deladt och underafdeladt mellan små torpförpaktare, (arrendatorer). Dessas besparingar måste, betänke man det, tillvägabringas genom dålig föda, boning och beklädnad sarat försakelser af hvarjo det civiliserade lifvets beqvämlighet. Den behållning som häraf uppstår måste vidare i form af högt arrende öfvergå i fickorna på en annan klass, jordegendomsegarne, men stadnar icke i jordbrukarnes egna fickor såsom en vinst af deras måittlighet. Imedlertid är detta lands ställning alltid den stora busen för våra politiska ekonomer och lemnar fortfarande de hufvudsakliga argumenterna emot lämpligheten af jordegendomarnes fördelning åt hela samhällskroppen, genom de naturliga och moraliska arfslagarna. Hvaraf kommer det? Jo, de betrakta ej, och hafva aldrig betänkt, desse djupsinniga män, den väsendtliga skillnaden emellan folk som äro egare eller icke egare af den delade jorden. Magen är en alltför trogen rådgifvare för hufvudet, för att tillåta en menniska att sätta sig ned och lefva på ett stycke eget land, om det icke är nog stort att erbjuda honom sitt underhåll, på det sätt, han varit vand att lefva. Han gifver då sin egendom en annan skapnad — ban förvandlar den i mynt, och bildar sig deraf en utkomst såsom näringsidkare på annan väg. Emellan en sådan jordegares ställning och en Irländsk torpförpaktares är det den vigtiga skillnaden, att den förre har ett kapital, som han kan behålla i jord eller förvandia i läder eller specerier; han kan vara bonde eller blifva skomakare och handlande allt efter lust och behag; om han lefver nöjd på potäter och vatten, så öka åtminstone hans besparingar hans kapital, och medlen att göra det fruktbärande på andra vägar. Den Irländska torpförpaktaren åter har ingen egendom att börja med, hvarken i jord eller någonting annat. Han är, med hela sin klass, just i följd af den sinnrika lagen angående förstfödslorätten i samhället, arra ab intAn KE AC Ät TÅ RT här ARA RAKR EA fl ARR