Aftonbladet – 20 maj 1842, sida 2

På supgen, icke der han spisar utan — Sspisas.p Efter en kort ordväxling går Konungen ut och Hamlet begilver sig bort att lemna Danmark. I femte scenen inkommer Ophelia och deklamerar sina stanzer om den döde älskaren, men så bjertlöst och betydelsefattigt, att publiken högt tillkännagifver henne sitt missnöje. Efter några minuter höres ett vildt buller utanför theaterkungens rum, Laertes inkommer med beväpnade danskar och frågar efter monarken. Samtal mellan konungen, drottningen och Laertes, hvilket plötsligen afbrytess f — mm OL En okänd Ophelia, som hastigt instörtar på scenen, fantastiskt klädd uti sin hvita brudklödning, garnerad med lefvande förgätmigej. En halmkrona är inflätad uti det utslagna kolsvarta håret, och i bänderna bär bon en bukett af vissnadt gräs. — Aldrig hade vansinnet varit naturligare framställdt på scenen; den förvridna munnen log, liksom en smärta skulle le vid en engels löfte om ersättning, och de hemska, oroliga blickarne glödde af kärlekens inspiration. Vid åsynen af detta rent tragiska föremål blef en alimän uppståndelse; man frågade hvarandra hviskande hvem denna allsvåldiga skönhet var — men ingen, ingen kände henne. Hon stod såsom en fremling bland flere tusen, alla förtjusta och rörda af den sällsynta, oförklarliga öfverraskningen Sluteligen vaknade minnet hos mången; ningen om en nära själsfrändskap med denna Ophelia blef nu en klar visshet — och på en gång, som hade det skett på ett öfverenskommet tecken — enljöd salongen af namnet Anna Montford. En jup tystnad följde på detta utrop, det var hvila fer den högsta ansträngning — men skådespe