Aftonbladet – 19 maj 1842, sida 2

När hon åter uppslog de himmelsblå blickarna voro de stämplade af vansinnets makt, och pi munnen hade ett förvridet herskt och sorglig! löje satt sig att triumfera öfver det krossade bjertat! Vv. Inom det hvimlande London fanns, vid tidpuukten af vår berättelse, en vrå, som företrädesvis af alla jordklotets förtjenade att kallas def komiska och tragiska ödets gemensamma tummelplats. Icke likväl så företrädesvis i våra daga gör den skäl för denna benämning, ehuru platsen ännu fortfar att vara eit hviloställe för de mest förtviflade uppslag på den upplösta och til den svåraste afalla olyckor hemfallna menniskan På deana ioskrämkta punkt stod då, likasom nu, en hög gråsvart stenbyggnad, hvilken seder mera erhållit tvenne flyglar, väl icke till försköning, utan af helt andra orsaker. En nätt ehurv oansenlig trädgård, egentligen en gräsplan mes några löfrika lönnar, utgjorde fordom det ends behagliga i denca anläggning, ämskönt att detta behagliga var omgärdadt af en oöfverstiglig täljstensmur med tunga portar af jern. Af den tal: rika personalen, som lustvandrade på denna gräs:apet, äfvensom af de sjukliga och förvridna ansigten, som uppenbarade sig i de öppna fönsterna, anades lätt, att ingen hade här nedslagi sina bopålar med vett och fri vi!ja; fastän fler af gästerna buro de mest förnöjda fysiognomiei och bedyrade att de voro lyckans barn. Bland andra sig man här en trasbank uppklifva på en vedstapel för att proklamera sig som kejsare i månen; en annan gick gravitetiskt omkring med upplyftadt pekfinger, hvilket han aldrig tordes