Aftonbladet – 19 maj 1842, sida 2

vi icke misstaga oss alltför mycket, izemot rettio långa artiklar, hvilka haft för ändamål leis att försöka nedsätta Hr Richerts anseende i opinionen såsom tänkare och statsman, dels också att arbeta för en inskränkning af den frihet, som de nuvarande författningarne lemna åt individerna af svenska folket. Ehuru mycket nonsens, som emellanåt framträdt i dessa artiklar i förening med ett framilysande öfversittarebegär mot den mindre bemedlade, och ehuru fruktlöst det galonerade lakej-öfvermodet hos Biets författare bjudit till att omkullslå de klara sanningar, som Hr Richerts ädla och kraltiga röst uttalat, så står dock allmänheten i vår tanka utien viss förbindelse hos Biset, då man genom dess fräcka sätt att upptaga saken, fått tillfälle att nogsamt öfvertyga sig närmare hvarom den egentligen handiar; och derföre hafva vi äfven ansett det vara skäl, att låta nämnde tidning tala ut, utan att hittills, genom mellankommande anmärkningar, be:da farten af dess ifriga arbetands för det seciala förtrycket. Hvar och en, som kommer att taga dessa biartiklar i sin hand, och som icke redan på förband svurit kotteriets fana, måste nemligen numera deraf öfvertygas, att det här med hemmanuskiyfningen icke endast är fråga om någon ekonomisk specialitet, icke om något blott appendix till beskattningsväsendet eller landtbruksrörelsen eller fattigvården, eller ens om någon ryttighetsanstalt, hvarmed man kan reglementera såsom med en vanlig pohsåtgärd, utan om någonting vida högre och mera omfattande; att ined eti ord frågan, sedd ifrån sin rätta synpunkt och i sin beihet, rörer ingenting mindre än det, huruvida en af Svenske medborgares under närvarande grundlag försäkrade, mest heliga och oförytterliga rättigheter skail kunna, under hvad förevändning som helst, till någon eller några klassers intresse och förde! bortsnappas från kanske en tredjedel af landets befolkning, medelst en af dessa ekonomiska författningar, genom hvilka Regeringen, enligt bokstafven, kan på ett förstörande sätt ingripa i det innersta af individernas enskilda bestyr, som likväl tillsammans bestämma det allmännas vällärd. Skall reaktionen, som i så många afseenden redan triumferande hållit sitt intåg i vårt sambälle och dagligen hotar med nya inkräktningar, nu äfven bjuda till att undantränga individen från det, som tillhör ett af de första vilkoren för att äga ett verkligt fädermesland, nemligen ifrån rättigheten att kunna förvärfva och besitta en del af dess jord, buru stor eller huru liten som helst; skall det för den förmögnare gifvas en lag härutinnan, innefattande medborgerlig frihet och tillåtelse, och för den fattigare, den som äfven i andra afseenden är minst i åtnjutande af samhällets förmåner, en annan lag, innefattande icke ens fågelns frihet, som åtminstone får bygga sitt bo uti ett träd i den skog, som sett honom födas: är det, med ett ord, blotta penningen, som hädanefter skall bestämma, om Svensk undersåte äger påräkna det skydd och åtnjuta de fördelar, som regeringsform och allmän lag tillförsäkrat aila lika utan undantag, och kan egentliga bibehållandet eller upphäfvandet af detta skydd räknas under kategorien af allmän hushållning: — se der, hvarom i sjelfva verket frågan handlar. Denna defnition af det stora tvisteämnet skall kanhända synas mången affattad med nog mycken värma; men hvar och en, som vill tänka närmare på saken, skall finna, att svårligen en bokstaf derifrån kan afprutas. I alla fall är vår mening ingalunda att bärmed vilja fördöma elter förkättra alla dem, som yttrat betänkligheter emot den utsträckning af rättigheten till förvärfvande af fast egendom, som den närvarande författningen lemnar. Vi vete ganska väl, att ibland desse finnas ganska måsaga välsinnade och menniskoälskande personer, likasom det ingalunda är 0ss obekant, att samma fråga varit ett stort stridsäpple emellan främmande länders författare, serdeles i England, alltifrån den Malthusianska skolans uppkomst, och att en ganska utbredd opinion gjort sig gällande för den inskränkande åsigten. Men vi hafve ansett det både nyttigt och nödvändigt, att litet mera tydligt och serskildt fästa uppmärksamheten på sakens verkliga betydelse såsom rättsfråga, på det man åtminstone icke må sätta den såsom lagstiftningsärende i bredd med andra tillfälliga regiementeringar, utan att betänka hvad den innebär i sin helhet, och på det man från rättsgrundsatsens synpunkt må väl besinna, att ingenting annat än ett fullständigt och ovedersägligt bevisadt nödfall å statens sida kan berättiga hvarken den ena eller båda statsmakterna att, på grund af förmenta nyttighets-konsiderationer för det ailmännas räknvios, utöfva mot individen en den