Aftonbladet – 19 maj 1842, sida 2

öfver sin sons olydnad, ehuru jag åt ett annat väsen (jag vet det visst) bringar många års smärta, utan att förstöra dess framtid, ty, en sådan qvinna, som Anna Montford, skall aldrig sakna tillbedjare, zom äro henne värdigare än jag. Lyder jag åter det sednare alternativet, så gör jag måhända ett älskadt föremål lyckhgt, men mig sjeit med detsamma förtviflad, ty er lycka, Anna, måste jag då köpa med en faders förbannelser — — — kanske ett fadermord!s Jag bar derlöre icke tvekat i mitt val, utan med resignation uppoffrat egoismen för pligten, tröstad af den säkra förhoppningen: att ni skall skänka den olycklige en suck och säga: Edvard bar handlat som en hederlig raan, som en öm son.p Farväl, tillbedda Anna Montford! Låt en yttre nödvändighet ej tillintetgöra sympathiernas makt, äfven om tvingande, omutliga omständigheter aldrig skulle tillåta våra känslor att förena sig uti en enda, den ljufvastel Ännu en gång, farväl! Bed för den olycklige Edvard Hawkeswovrth. Allt som Anna läste det sönderslitande, advokatoriska brefvet försvann purpurstoftet och förklaringsskenet i hennes talande ansigte, bröste: började våldsamt häfva sig och tillkämnagifva den inre, rysliga strider, konvulsiviska ryckningar spelade kring den blåaktiga låppen, stora och klara droppar betäckte den mulnade pannan och silfverstämman antog ett sträfvare Jjud. När Anna slutligen uttalade den trolöses naxen, föll brefvet ur hennes händer, men sjelf sade hon ej ett ord, utan tillslöt de tårade ögonen och sjönk Hf5s till jorden.