Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 3

inblick, den trogne, älskande, tacksamme vännens inblick var det just, som skingrade töcknet, hvilket rängt sig omkring din förr så klara själ. Det medjaf du ju sjelf. Det är som jag säger — förtroll lingen vär — passion. : I aJa, jas, sade munken tankfull, du må hafva rätt iller orätt, så vet jag dock, så vet jag dock att jag ionu gör bot för denna olyckliga psssion. Han teg upp och sträckte armarna mot liket. Ackli opade han, adenna goda, älskvärda qviona kunde ag öfvergifva. ; Stormen ryckte mig ifrån henne på itt år, så långt, så långt, att jag skulle behöfva f7fatiotre år för att kunna återvända till henne. Låt hig nu, Carl, vid ditt bröst fålla de sista tårarne fver min villfarelse. Först var jag en öfvermodig arr — sedan en föraktlig ... I cEnssyndig menniska Var du, afbröt Carl, aen iyndig mennisko, liksom alla andra. Ditt tvifve! på ferkan af naturens Jössläppta krafter har du dyrt fått plikta för: Men den, som står aldrahögst, han aller aldradjupast. I Vännerna skiljdes nu, för att aldrig i lifvet återse I varandra. Ett par år derefter, då Latour med allt större ängtan blickade mot grafven, dog i det närbelägna kapucinerklostret e0 gammal munk. Prioren med: delade denna nyhet åt gubben i slottet, . och dervid väcktes en länge slocknad-liflighet i denne sednares hela väsende. Han lät tillsäga prioren att han ville ombesörja den dödes begrafning, Till denna sorgefest lät han hopsamla alla sina söner, döttrar, mågar, sonhustrur och barnbarn, och alla voro, på dans befallning, klädda i djup sorgdrägt. Med den gamle stamfadren i spetsen, vandrade de alla hän till kapucinerkyrkan. På den gråhårige sloitsherrns förenstaltande, var i den enkla, hittills så oansenliga kyrkan, en ovanlig prakt utbredd, till alla munkara och alla grannars förvåning, hvilka sednares