Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 3

HUR DINALIVUTI, ICAL Pall IHRdAUUT Si MMa vad tusenfaldiga felsteg åt dylika håll, och dem en tålamodig publik väl med tystnad förbigått: så länge, men kan taga upp och vända på, när som helst. i sne e———— Varna Vi meddela här nedan en förhandling från Norska Storthinget, nemligen ett kommitte-betänkande, emedan det i fler än ett hänseende synes oss af intresse. Det är ett betänkande, som angår ett af Konungen förnyadt förslag att aflöna städernas polisembetsmän och betjente dis rekte från statskassan. i Betänkandet derom erinrar först om korungamaktens idkeliga bemödande att centralisera denna id, som, ehuru den ägde sinsaldra lyckligaste tillämpning på Frankrike, under den stora krigsperiolen, genom att koncentrera krafterna för kriget, likväl visat sig, i alla fall utom detta enda, olycksaligt under freden. Huru oförenlig denna centralisation är med det skandinaviska och i allmänhet med det germaniska sk:plynnet, hvartill af ålder hört bide kraft ech lust att sköta sig sjelf, känner hela verlden: likväl envisas man att påtruga oss det, förmodligen till ep del derföre ait det är franskt, och lyser eller åtminstone skapar många Jysande uniformer och mycken militärisk etikett. Det andra som intresserar i kommitteens betänkande är att se, hur riktigt Norrmännen geromskåda centralisations-systemets afsigter och dess vådor, samt huru allvarligt de gång efter gång afslå konungamaktens stormningar. Alven detia ringare mål lemmar för öfrigt i sin mån ett bevis på den större grundlighet, hvärmed ärenderna behandlas vid Norska Stor:hinget. De afsvurnaste fiender till Norska statsformen hafva icke kunnat neka detta; de tillåta blott icke att man söker det i Storihingets sammansättning. Det är, kantänka, alldeles en tillfällighet, att det ständigt finnes så skickliga personer inom Norska representationen och att dessa alltid i Storthingsförhandlingarnas förefinna tillfälle att bruka sin skicklighet. Men om vår sammelsuriala represenfationsform Jemnar samma.uppmuntran och utrymme åt skicktigheten, hved är dat då som gör våra riksdagsförhandlingar så uttröttando för representanten, så intresselösa för allmänheten? Slutligen är det äfven af intresse att se på ett ställe sammanförda de vigtigaste, om ock icke alla skälen, mot cantralisationen af ett kommunalt bestyr. Äfven här har man mer än en gång jåtit sig öfverraskas af konungamaktens försök att öfverflytta kommunala åligganden på staten, och att sedäni den: riktningen öka budgeten med löner för nya funktioner. Ingen vet huru ett generelt försök i samma afsigt skulle slå sig ut med vår fyrspräsgda representation, och det kan således icke skada att på förhänd kafva kemmit att tänka på den fråga, hvars behandling vi här referera. . Till närvarande Storth. hade Kongl. Maj:t aflåtit en proposition, med förslag att årliga lönerna för polisens embetsmän och betjento i städer och köpingar må utgå af statskassan, men öfriga, polisväsendet tillhörande utgifter från kommunerna. Samma proposition hade blifvit framställd tillförra Storthinget, men då af vederbörlig kommitt afstyrkt och af odelsthinget mot blöt 28 röster afslagen. Närvarande Storih:s justitie-kommitte har kommit till sam. ma slut, som kommittn 4839 och afstyrkt propositisnen på samma grunder som denna, och äf hvilka här följer en resymå, hvarur det, som specielt angår Norge, blifvit för aldra största delen uteslutet. Kommittn 1839 hade väl erkänt, att polisens hufvudbestämmelse, nemligen att förekomma lagarnes öfverträdelse, vidmakthålla allmänna ordningen samt säkerheten till person öch egendom, må betraktas som : ett statens syftemål, men likväl anmärkt, att polisens förrättningar till en icke ringa del angå komimunernas speciella intressen, t. ex. uppsyn) öfver brunnar och vattenhemtning, öfver brandväsendet, öfver handlandes och bandtverkares rättigheter och RR Tag rr rn nr rr er