Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 3

nens ögon hålla hans bokstäfver, honom till bäfvan, derest han vacklar; så inses likväl att om den inskrifna personens fänrkesält ej bearbetas till insigt om det förderfliga i bruket af starka dfycker, så betyder anteckningen intet godt, men kån göra betydligen ondt, enär det möjugen föranleder till gäckeril med hamn: och löften, samt bildar skrymtare, sken-nyktre och namn-nyktre, alldeles på samma sätt, som vi hafva skenhelige och namnehristne. : Huru långt, man äfven med förutsättande af det renaste nit för en ädel sak, kan låta förleda sig till att öfverse medlens omoräliska natur, i och för sig, derpå gilves sannerigen ett lika bedröfligt, som varhande exempel i de så högt omskrikna Wieselgrenska dubbla betygen.. Det är väl sant, att mån på den andra sidan aldrig visat sig sparsam på att tillåta sig dylika eller likartade anomalier (efter ordet: olagligheter), så att hvad som skiijer emellan Hr W. och hans ovänner, egentligen icke består i annät, än en exempellös oförsigtighet å herr W:s sida. Men inför moralens . domstol blir hvarje slikt försök icke derföre mera ursäktligt. Hvad vi ytterligare anmärke, är nu blott den höga srad af skrymtaktighet, som hos Hr W:s vedersakare uttalar sig, då de af en formfråga, som icke en gång sjelfva konsistorium i Lund mera tyckts lägga vigt på, vilja sammanväfva kalomnierande kombinationer, icke påminnande sig sina egna :usenfaldiga felsteg åt dylika håll, och dem en jålamodig publik väl med tystnad förbigått: så änge, men kan taga upp och vända på, när som helst.