Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 2

Några dagar förut hade jag visst icke kunna ana att hennes aflägsnande skulle kunna lätta mit hjerta; dock förhöll det sig verkligen så. Jag had: ou tid att samla mina tankar, isynnerhet som ti den framskred utan att jag framhades till någo vidare förhör. Imedlertid föresatte jeg mig att blot envist förneka kännedomen om de papper mar funnit i kofferten — vidare uppgift skulle inger kunna aftvinga mig, gällde det också mitt lif. Men nog om dessa ängsliga dagar, dessa sömn: lösa nätter, hvarunder jag tusende gånger fördömde min svaghet för Julia, hvilken allena varit vållande till. min olycka. Jag ville, om jag åter blefve fri gömma mig undan verlden, gömma mig undar hvarje menniska, äfven Julia, ty hon visste af mi! dårskap, min förnedring; likväl klappade i henne. bröst det enda bjerta, som jag kunde kalla mitt. Änätligen skulle jag åter föras inför domstolen Min åklagare hade kommit, sade man mig med triumferande min. Vid denna underrättelse flög en hastig glädjekänsla genom hela min varelse, tv den som känt den verklige Mendessart måste j! genast frikalla den förmente. aModig och med stadiga steg inträdde jag i dans salen. Då mötte mitt öga — dig, min vän, dig som : kände mig bäst ef alla, dig, af hvilken ja; minst önskade bli igenkänd. Mitt öde hängde ni på ett hårstrå. Vanäran öfver mitt namn; mit verkliga, begrafna sjelf hade jag aldrig kunnat öf verlefva. — Men du förstod min blick; du inså; att jag icke ville, icke borde, icke kunde lefv längre; du tvang dig således att anse mig för e främmande person och du uppträdde som min för svarare. Allt lättare slog mitt hjerta, och då, nä den nådige Försynen fogade så; att jag fick por trättet i handen och kom åt att söndertrampa de — då — då först var det mig väl SMen då det blef fråga om förskrifningen, elle skuldförbindelsen, kom jag under fund med, att de