Aftonbladet – 14 maj 1842, sida 2

elligens i de valkorpser, som tillsatte ledamöerna i detta Hus. Medlet hvarigenom man ville vinna detta ändamål var, att en viss sumna penningar erlades för det hus, hvari valmannen bodde. Om en person betalte 40 L. om året i hyra, då ansigs han, enligt landets ;rundlag, tillräckligt bildad och dygdig, för att ega en röst i valet af landets representanter. Talaren ville fråga Herrarne midtemot, såsom erfarne, skarpsinnige och kloke mån, huruvida de i lifvets vanliga förhållanden trodde, att det:a vore bästa sättet att erhålla de skickligaste, mest erfarne och förståndigaste män, för något värl de hade att låta utföra? Månne de frågade sig före om en person betalte 40 L. i hyra för de: hus, han bebodde, innan de anförtrodde honom någonting att utföra? Ingalunda. De bestämde sitt omdöme efter helt andra grunder. Talarer ville fråga, huruvida det ej fanns andra medel, genom hvilka man kunde förvissa sig om der grad af inteliigens, heder och rättskaffenshet hos en person, som qualificerade honom att taga de: i valet af representanter, och således ait utöiva ett inflytande på styrelsens gång. Herrarne midt emot ville nästan helt och hållet utesluta de z2rbetande klasserne från det representativa syste met. Han ville fråga den ädle baronetten (Peel) som var en man af stor erfarenhet i lagstiftningsväg, huruvida det icke band arbetsklasser fanns lika dygdiga och värdiga män och af like mycken skarpsinnighet och omdöme, som iblan: de andra klasserna i samhället? Den ädle barcnetten nickade bifall; talaren ville derföre fråga hvarföre konstitutionen uteslöt dem från all del aktighet i valen till medlemmar i detta Hus: Allt hvad talaren yrkade var; att man måtis företaga en undersökning, huruvida det ickt fanns medel, att bringa dessa värdiga män inon konstitutionens område. Talaren ville fråga lan det och huset, hvad de tänkte om tonen i pre mierministerns tal, och det löjliga och mockanta Ihan kastat öfver ämnet? Detta var i sannin; intet ämne för löjet. Var väl den ädle baro netten så starkt fängslad af partifjettrar, att ha icke vågade taga motionen i öfvervägande. Ta laren trodde, att den ädle baronetten inom si blygdes öfver den partianda, under hvars in flytande han ofta var nödsakad att handla, oci att han, i fall han vågade, skulle medgifva e undersökning i ämnet. Men talaren fruktade att det felades honom politiskt mod, för att gör sig fri från partiband. Talaren uppmanade slut ligen dem, som hölio rikstömmarne på posses sionatdespoternes i England befallning, att lem na sitt bifall till förevarande motion, i fall d önskade betrygga landets lugn och lycka. Det behöfver väl knappast sägas, hurudan ut gången blef på denna diskussion. Motionen för kastades naturligtvis med stor pluralitet: 92 röster emot, och blott 67 för densamma. —A LA Ar