Aftonbladet – 13 maj 1842, sida 2

ir icke något förfluget, obetänkt yttrande, att om lika mycken ärbghet funnes i samhällets öfriga regioner, som i våra bondstugor, så skulle tillståndet i landet vara bättre än det är. Så betastadt Sv. jordbruket äfven är med onera af alla slag, att ingen annan än en så tålig och fördragsam, så af arbete och försakelser genomluttrad bonde, som den svenske är, skulle kunoa uthärda dermed, så bär han dock utan serdetes knot sina bördor, anstränger hela sin kroppsoch själskraft för att till fullo och i rättan tid kuona betala sin skatt, och det är endast den rena omöjligheten och oförmågan dertill, som kan föra hans namn på restlängden, hvarföre också ingen pilaga här på orten väckt så mycten ovilja och förtrytelse, som stämmoböterne, och detta med sätta. För att imedlertid bibehålia honom vid godt bumör och kanske med detsamma gifva luft åt sitt eget enda humör, ropar man honom beständigt i örat: du är lyckbg och fri. Ingen bonde, ja, ingen menniska i verlden har så godt som du, etc. etc. Det är hans svenska godsinthef, denna egenskap, hvilken man numera kallar obändigbet, som kommer honom att svara: Det får väl så an, men det kunde dock vara något bättre. Gammal jordbrukare på Gottland.