Aftonbladet – 13 maj 1842, sida 2

var glad, qvick, förtjusande, mer än någonsin oct som vi här icke fruktade att bli igenkända, van: drade vi tryggt arm i arm öfver allt i våningen Ändtligen närmade vi oss till spelbordet. Carl du var der, ehuru jag icke då visste det. Du vei hvad som tilldrog sig, vet hvartill spelraseriet förmådde S:t Crique, hvilken vi trodde vara lång! derifrån. Du såg den osaliga medaljongen, hvilken ban slutligen bortspelade då intet mer var öfrigt Dock — detta porträtt skulle ännu en gång utöfva sin magiska, demoniska kraft. Det skri, som undföll Julia, genombäfvade mitt hjerta; äfven upprörde det alla mina känslor, att se hennes porträt! gifvet till pris åt en gapande, nyfiken hop. Du vet hvad som följde. Min bestört: ing, att på er gång återse dig, som farit till Paris för att söka mig, var så stor, att jag i första ögonblicket hade ingen annan känsla än den, att vilja undkomma. Jeg flydde således ur din åsyn och efteråt var jag glad deröfver, ty hvad skulle jag väl kunnat svara på din fråga hvarföre jag höll mig borta från hustru och barn? Hvad skulle jag förege angående Julia, den du nog snart skulle fått se, ty hon vek ju aldrig ifrån mig? Huru skulle jag uthärdat att stå som en arm syndare, som en nedrig äktenskapsbrytare inför dig, jag som, då du en gång begick samma fel, hade förebrått dig så hårdt och ståt! så högt öfver dig, omstrålad af dygdens gloria? — Nej — du skulle aldrig veta huru djupt jag Sjunkit. Det är nu först då vi båda stå vid grafvens brädd, då vi nalkas det land der de menskliga lidelserna synas så små och obetydliga, Som jag kan säga dig allt. Några dsgar derefter fick jag en anonym bijett, hvars författare jag ännu aldrig kunnat gissa, hvilken underrättade mig att Chevalier de St. Crique blifvit mördad i en duell straxt utanför staden., Denna underrättelse gjorde så väl mig som Juliz mycket bestört. Henres deltagande för den stackars svågern vaknade nu lifligare än någonsin och bon släppte mig icke förrän jag lofvade underrätta mig om hans tillstånd. Han var icke död, men mycket sjuk. Julia, den besynnerliga qvinnan, ville nu sköta honom liksom hon skött mig. Förgäf ves voro alla mina föreställningar, bon framherda de i sin föresats. Genom penningar lyckades det