Aftonbladet – 13 maj 1842, sida 2

En trovärdig prestman har försäkrat ins., attj: under en tid af 413 år, som han varit pastor ) en församling, hviuken dock icke var pa det basta noterad för nykterhet, hade ban aldrig vid högtidliga tillfällen, såsom brölsop, barnsöt, grafö: m. m., sett någon enda bonde öfverlastad; aldrig bört det minsta oljud, buller, trator elier svordomar vid sådana samqväm. Oca om otukten äfven skall skrfvas på bränvinets räkning, så torde det förtjena någon uppmärksamhet, att, enligt en annan församlings kyrkobok, som ins. sjelf sett, har, på åtta (8) års tid, bland 90 födde barn, blott efb enda varit oåkta. Dessa tvenne anförda exempel, som lätt kunde förökas med flere, torde dock bevisa något till allmogens heder, och att det icke står så illa till med folkets moralit i allmävhet och nykterhet i synnerbet, som mången tycks finna ett nöje ut: att låta påskina. Nej, sjelfva stammen, den gamta, svenska folkstamwen är ännu kärnfrisk och god, kanske bättre än den var för 30 eller 200 3 sedan; den trifves och frodar sig rätt väl, bloti den får vexa i fri jord och icke för mycket besväras af opåkallade omsorger för dess trefnad och vextlighet. VWVissertgen finnas utvexter, vattenskott och svampar; men med allt detta är dock det onda icke så farligt, som mången föregifver, om biott vederbörande, som haiva till synen och vården om händer, ville nosa taga sig till vara, att botemedlet, som de så tjenstaktigt tillreda och applicera, icke blir värre ä: sjelfva sjukdomen. Så har det åtminstone i de flesta fall gått hittills, och man tyckes baltva glömt, hvad aila länders och folkslags bis oria bevittnar, att mot allt slags moraliskt törderi bland folket, och dryckenskapen främst, gifves blott ett enda suveränt medel, och det är — upplysningen. Hjelper icke detta botemedel, sa bjelper intet. Hvad helst man på annan väg må försöka, är ett få ängt och onytuvgt arbete. Fyiterilförordningar och bränvinsbrävningsförbud öka blott dryckenskapen i stället för att miaska den. Nykterhetsföreningarne, i all ära, hafva icke helter uträttat något serdeles. Bonden skrattar åt den, helst då han ser, att de fleste, som gåt in derpå, icke blifvit beståndande i trona, utav fallit af och gått bort, den ena efter den andra, sedan de någon tid supit i mjugg, kanske lårgt värre, än det skulle skett uppeuba:ligen. Men hvarifrån skall då upplysningen komma? Sv. från folkskolor; men till skolor fordras la rare, och till lårare fordras löner, och bvarifrån :ager man dem? Sv. der tillgångar finnas, och de finnas i tillräcklig mängd till sådant ända mål, blott man vill släppa till dem och ej slösa bort dem på annat. Vi hafva här ewt ordspråk efter en gammal provincialläkare vid namn Hjortb, bvilken, under en disput med en prest om just ifrågavarande sak, skall hafva y:tra:: Ingen betalar så dyrt för sin undervisning, som bonden, och ingen dör så dum och okunnig som han. så örhåller det sig ännu dag; men så kan det dock icke förblifva i längden. Naturen har rikIgen begåfvat Sv. bonden med lefnadsfriska krafter bade till kropp och själ; att de sednare bittills legat i dvala, är icke hans fel; men de bafva nu vaknat, och sko!a säkert icke insomna på nytt igen; dessa nyvaknade krafter anstränsger han ock nu så mycket verksammare att arbeta sig upp ur den djupa dy af okunonighet, fördomar och vidskepelse, och hvarföre icke afven säga af fatbgdom, förtryck och beroende. hvari han Ittills varit nedsänkt; bans hunger och törst efter upplysning låter icke numera ulifredsställa sig af de oändligt små portioner aj denna vara, som hittils beståtts honom och på riktigt båmöopathiskt sätt blifvit utminuterade ät honom. Han läser med begärlighet på sina få lediga stunder hvarje nytiig bok, som ban kommer öfver; ban lyssnar med begäriizhet e:ter hvarje förautftigt ord, som talas till honom, och han begynner både tänka och tala litet mera öfver ett och annat, som han förut ansett såsom trosartiklar, öfver hvilka ban icke fått lof stt tänka, ännu mindre att tala. Med det yttre. mera belefvade skick i hans hållning och heia sätt att vara, har äfven en förslåndsodling, en eftertanka och begrundande insmugit sig, som icke gör det så latt att numera slå honom blå dunst i ögonen. Man påbördar honom visserligen många fel och lyten, och det är gudnåsl alit för sannt, att san icke saknar dem; men man kunde med skäl fråga: Al hvem bar bar lärt sioa största och flesta fel? Och, utan ati träda sanningen det ringaste för nära, kunde man bestämdt svara: just af sina egna uppfostrare, befallningsmän och förmyndare. Det är från samhällets höjder, som exemplen sprida sig till dalens invånare. Bonden är i allmänhet bvarken misstrogen, bedräglig eller falsk, då ban vet, att ban har ärligt folk att göra med; hans ord och löften äro då fulit tillförbtliga, och det m—— AXz— mms nwmnmsmummnmtrm—xEEERLREE——