Aftonbladet – 13 maj 1842, sida 2

ligtvig ledigt och der valde vi för ögonblicket vår bostad. Men Julia gjorde sig alldeles icke brådtom med uppsökanrdet af sina slägtingar; tvärtom var hon beständigt inne och tycktes vilja lefva endast för mig. Jag tror icke beller att jag påskyn dade hennes flyttning, ty jag visste ju, att från den stunden skulle vi för alltid skiljas. Jag kan icke rätt minnas hvad jag under denna tid kände, tänkte och önskade, ty jag var i ett beständigt rus, en besynnerlig förvirring, som aldrig tillät mig komma till klarhet, angående det närvarande och framtiden.n Imedlertid började karnavalen och från den stunden suto Julia och jag icke mera instängda i vår ensliga boning. Vi kunde nu, dolda af maskerne, fritt blanda oss i de allmänna nöjena och vi gjorde det ock, Oförmodadt blef jag en dag, vid en större samling, vittne till ett samtal mellan tvänne för mig okända män. Man talade om dig, huru du blifvit enkling, huru du öfverlemnat handeln åt din gamle kassör och begifvit dig På resor, men aldraförst farit till Champagpe, för att helsa på din barndomsvän, den du likväl icke funnit hemma. Jag fick vidare höra omtalas huru min mor och min hustru voro oroliga öfver mig, huru hela grannskapet undrade hvad det blifvit af mig, semt huru du åtagit dig att, för att lugna de sörjande fruntimren, resa till Brussel och inhemta underrättelser om mig. Vidare tillade den berättande, att om jag vore död, hvilket man förmodade, då jag på så länge icke låtit höra af mig; vore väl ingen närmare till den unga, sköna markisinnans hand, än just hennes mans barndomsvän. Han yore väl ef borgerlig härkomst, men — hvad gjorde det? menade den talande., En besynnerlig ljusskymt for härvid genom min själ. Du var enkling, du hade återsett Rosalba, du, som älskade henne så högt — äfven hon hade älskat dig; vid mig var hon fästad endast genom jecksamhet och pligtkänsla. Huru väl för er båda hade det ej varit, om jag verkligen dött! Jag var ju ändå död för mina pligter, död för allt som hittills gjort mitt lif lyckligt och angenämt. Julia och jag besökte en afton den namnkunnigaste redoute-salen; men jag hade förut nödgats lofva henne att aldrig vika från hennes sida. Hon