Aftonbladet – 13 maj 1842, sida 2

sätta sig, som vill lefva och hafva sin bergning. Det gifves dock tvenne sätt att afsöndra jord trån ett hemman, till sin grund visserligen enabanda, emedan det sker genom köp på bestämd, längre eller kortare, tid, men till sina följder ytterst olika; det ena afsöndringssättet riktar bemmansägaren, det ardra ruinerar honom; det eng ökar hemmanets värde, det andra förminskar det, ofta till den grad, att ett hemman, med flere på sådant sätt afsöndrade jordlotter, knappt varit säljbart till hvad pris som helst, då det på offentlig auktion utbjudits. Det sednare afsöadringssättet, som vi vilja betrakta först, består deruti, att när en, genom lättja, fylleri och misshushållning, afsigkommen bonde först någon tid gått på skogen, så länge något träd funnits att hugga, griper han slutligen an jorden, och bortsäljer på vissa år det ena stycket åker-, ängeller myrmark efter det andra, bvilka jordstycken aldrig mer återkomma till hemmanet under hans lifstid, ifall han på prackare-manEr skulle kunna bibehålla hemmanet till sin död; oftast händer likväl, att han långt före sin död får gå ifrån hemmanet och vara nöjd, om kreditorerne, merendels klokare grannar, som riktat sig på hans bekostnad, lemna bonom så stor jardlapp öfrig på hans fordna ägor, att han der kan uppföra en liten stuga åt sig och sin olyckliga familj. Det andra sättet att afsöndra jord, om hvilket här egentligen skulle vara fråga, och som jag sade riktar ägaren och förökar hemmanets värde, består deruti, att man för en viss summa penningar på vissa år, vanligtvis 30, upplåter några tunnland skogeller utmark åt någon sjöman, dräng eller annan arbetskarl, som lyckats spara ihop några hundrade daler, dem har utbetalar för jordstycket, gifter och bosätter sig der, uppodlar detsamma, och, så vida han eljest är nykter och arbetsam, vinner en nödtorftig, ofta hederlig, bergning. Detta jordstycke var i sitt fordna skick ägaren till ingen nytta; han kunde utan minsta skada för hemmanet undvara detsamma; nu fick han Jikväl penningar derför, ofta betydligt nog, och det återgår efter aldra sist 50 års förlopp till hemmanet igen med mångdubbladt värde, hvaraf barn och arfvingar skörda nyttan, utan att hafva nedlagt ett enda dagsverke på en sådan nyoedling. Så hafva inom ett par decennier hundradetals nybyggen uppstått, ofta så odlade, välbygda och trefliga, ait det är både lust och glädje för fosterlandsvännen att se dem. Föreskriften om fyra tunnland, såsom minimum för bosättning, är dock ett stort hinder för en sådan, i alla afseenden, nyttig jordafsöndring, och det lider intet tvifvel, att om fullkomlig frihet lemnades härvid, så att intet slags tvåog, inga reglemen tariska föreskrifter existerade, så skulle landets uppodiing, folk mängdens tillväxt, välmågan och trefnaden i allmänhet, ja, sjelfva fyllerilastens förminskning (för att icke tala om förminskningen af oäkta barn), snart visa, hvilka följder det har med sig, när folket får göra ett fritt bruk af egendom, händer och hufvud. Hvad Hr Richert äfven i korthet yttrar om allmogens tillväxt i förstånd:odling och sedlighet m. m., det vill och kan ins., åtminstore hvad hans egen hemort beträffar, till alla delar bestyrka, och vågar derjemte tillägga, hvad H: Ricbert, om icke med ett slags tvekan. dock sisom någonting paradoxt, uttalar, att :jeifva fyllerilasten på de sednare åren mycket aftagit bland allmogen, Bwitket väl också faller af si; sjeft temligen klart, ty derförutan kunde ju bvarken förståndsodlingen eller sedligheten göra några framsteg. Visserligen går lika mycket bränavin åt nu som förr, per annum taget. 1 hvarje någorlunda välbergadt bondebus förtära de fleste en eller par supar om dagen; men deraf blifva de hvarken orediga eller oförmögna till arbete. Med det belopp bränvin, som bonden årligen förtär, är han dock mera nykter nu än förr. Han super dagligen, men mindre. Förr söp han tidtals, och då ... alldeles omäittligt. Han kommer icke nu, som en hungrig varg, till gästabud, och griper med raseri efter bränvinsflaskan, till dess han ligger som ett kreatur under bordet, Så skedde det förr; nu icke så. Hvarje bonde, som har den minsta 2mbition om sig (och det hafva de fleste), går lika nykter och redig bort ifrån kalaset, som han kom dit. Detta är i alla fall ett framsteg i seder; och insändaren kan dessutom, på heder och samvete, betyga, att han bivistat flere skattmöten, än han på alla dessa tillsammans sett fulla bönder; och den, som vet sig vara fri från den förebråelsen, att aldrig i glädjen hafva druckit ett glas via eller punsch för mycket, han kaste första stenen på bonden, om detta någon gång händer äfven denne. Man hoppas i alla fall att äfven det skall bli mer och mer sällsynt. rr REE— ARR RRERRERRRRERRRRR RRRA