Aftonbladet – 13 maj 1842, sida 2

säns!:a med hvarje dag öfvergick till kärlek. Jag näfvade; jeg var högst olycklig. Mitt första göromål, så snart jag kunde tänka och röra mig hade väl bordt vara att skrifva hem ill min bustru; men jag uppsköt det af så många skäl. Dels ville jag icke oroa de hemmavarande ned berättelsen om min sjukdom. Duellen, som dertill varit anledning, kunde jag ju icke omtala; nen jag hade kunnat säga, att jag legat sjuk i en lakartad feber. Imedlertid vågade jag icke detta, ty det kunde ju ha händt, att Rosalba då genast rest dit der jag var. Hon hade då stött på Julia — hvad hade detta blifvit ? Jag beslöt således att icke skrifva, utan att i dess ställe fortsätta resen hen åt, så snart jag kände nig dertill ega krafter; jag hoppades under vägen hitta på någon förevänning för mitt långa uteblifvande. Men nu mötte mig, å Julias sida, ett hinder, svårare än alla andra att öfvervinna. Hon ville icke höra talas om, att jag så snart skulle lemna henne. Förgäfves talade jag om maka, bara och moder; hon talade om den trogna, outtröttliga sård hon egnat mig och besvor mig, såsom enda belöningen derför, att jag åtminstone skulle följa henne till Paris. Der hade hon slägtingar och der skulle hon förblifva. Sedan kunde jag fritt lemna henne och resa till mitt hem., Till min olycka var jeg nog svag att härtill låta öfvertala mig och vi afreste så snart jag var frisk. Under den långa resen fick förförerskan fullkomligt makt med mig. Jag bade förr aldrig älskat, ty du vet bäst att det var af tvång, icke af böjelse jag äktade Rosalba, hvilken sedermera genom vanan af den beständiga sammanvaron, genom sitt milda sinnelag, sina busliga dygder, och aldramest derföre, att hon var mina barns mor, tillvunnit sig min tillgifvenhet, Nu först kände jag hvad kärlek var; nu kände jag med hvarje stund hur svårt det skulle bli att för alltid skiljas från Julia. Den sluga qvinnan bade beräknat det och använde derföre all sin förföringskonst för att snärja mig i oslitliga bojor. Rosalbas bild förbleknade allt mer och mer, endast mina små barns leende anleten odo ännu med lika friska drag för mitt minne. Så anlände vi till Paris , Ett aflägset hus i en af förstäderna stod tillfäl