Aftonbladet – 28 april 1842, sida 2

ller ock, jemte den Hel. Skrift, ingenting vida8 än en andlig Lärarepersonal, hvikens då fortar i det stora kailet att gilva undervisningar öfverlemnande åt hvars och ens samveie, att derMu för sig behålla hvad godt är); men utan att .rosbekåunelserza utgöra några yttre, eller statsbefallningar. Enligt den seduare riktningen, tänkt i sitt fulländningsstadium, skulle det :ö: modligen så med Religionen alldeles som red menniskans öfriga Uppfostringssmaen (Historia, Moathematik, Kemi, Språk, o. s. v.) hvilka icke försvunnit från jorden ech icke nedsjunkit, uten tvertom vunnit oupphörlig förkofran och utb: ning till allt högre fullkomlighet, oaktadt i don blott lemnas undervisning (med rättighet jör de undesvisade, alt deroiver sedan ej blott iania, utan äfven erkänna hvad de på bista samvete kunna och vilja); men icke Dbefaliningar. Det står t. ex. icke skrifvet i någon yttre sambälslag, att man, vid utsatt vite, mäste bekänna -laden Rom bafva blifvit byggd år 752 f. Chr., av! Cyrus och ålexander uträtuvade de och de vissa bedrifterna, att Yngve Frey byggde Upsala 0. s. v., eburu dessa sanningar nog ändå omfattas, så isnge icke vetenskapen finner giltiga skål att i dem göra modifikationer, eller måhända 2afl:gga dem. Orsaken, hvarföre med all dexna la:rooch tankefrihet, inga upplostringsämnen ändock fallit, utan tvertom stigit, måste ligga deruti att menniskosjälen af Gud blifvit skapad så, att den verkligen söker sanning och upplysning, b nörd af lagarne i sin egen organiska konstrukiiv., och utan dessa yttre stadgar, som icke kunna undvika att ofta misstaga sig. lagstiftarens menmg mi hafva varit huru god som helst. Ea la i samhället kan alltför väl bjuda och säga, att den, som Söker N.N. tjenst, skall kuuna t. ex. hisloria, mathematik, kemi, 0. s. v. Men om sambäislagen derjemte stadgade huru enskilda fakta 1 historirien, mathematiken, kemien, in. m. snolle förstås, vid vite af t. ex. landsförvisning eter att icke bekomima tjensten, så blefve följd n säkert den, att historiens, mathemalikens HeRS, m. fl. s. studium derpå ej vunne, utan vedfölle till en slentrian, gående politikens ärencen, mera än sanningens. Det är någonting åt dera håll, som visar sig hafva blifvit händelsen med Religionen derföre, alt den blifvit unders Aso förmodat, men egeatligen nedswöi verkan al åtskilliga yttre feltagna ututioner, hvilka alldeles icke höra till cbristendomens kärna. Om denna grundkärna — kärlekes ull Gud öfver allting och till nästan, såsom sy sic!f: ett lif, som blott genom tron på Cbristus, Guzs s on, och genom hans personliga, andiga inflytande på sjäien, kan vara till i sin fullhet hoz medförande andens belande och fråls: denna Christendomens grundkärna sina tillfällen i det föregående tillåt tra vår mening. Tankarne måste val än delade rörande sättet, huru denna kärna, af evig och oförvissnelig natur, allt mer och mer skall aftäcka sig genom det skals uppmjukainde och bortfallande, hvilket i bildningen ännu sitter qvar utomkring henne. Omisskänhg är likväl den riktning, ov menniskornas efter if, verklig frälsning och hjelp odödligt längtande sinzen tagit, till vinnande åt det väsendiliga och egent ligen heliga i läran; jemte det tydliga a!läg-.nand Kå ifrån formalism och gamla hedmwska iöraomar, hvilka, med huru stor välmening de än må hafva blifvit inpräglade, dock aldrig till någonting hulpit det arma, fallna, olyckliga men: skohjertat. Man inser allt djupare, att andens sjukiom måste på andeligt sätt botas, och att botemcdict måste användas i och på området af sjeliva det sjuka, d. v. s. uti menniskoanden, men ej utanför densamma. Man vänder sig således, dragen af Guds egen mäktiga hand, allt mer och mer bort ifrån öfvertygelsen om järteckens kraft ati beia, om I bilders, trädstyckens och våtvarors förmåga att något uträtta i frågor af denna art. Men klart är också, att Guds heliga försyn — 1 de:ta stora ämne, som i alla — låter tidehvarfveis utveckling blott långsamt gå för sig, enär jensamma bör ske i menniskornas egen leivande iro och i deras inre, sanna, grundliga öfverty-eise, hvilken alldeles icke i ett ögonblick (huru raethodistiskt eller choreiskt som helst) Jåier sig förvandlas, utan måste organiskt fritt och friskt uppväxa till den blomning och slutliga frukt, som ligger i Guds råd att gifva oss. Denna tanke, om trons och den christliga öfvertygeisens småningom skeende utveckling ifrån skal till kärna, är i sig sjelf icke ny; den finnes till och med stR ————— LL