uttalad i vårt dogmatiska system, i dess lära oj nådens ordning, hvilken för menniskan (och s ledes väl äfven för menskligheten) nämner flei stadier och öfvergångar, ifrån Katlelse (Vocati ända till Helgelse (Justificatio) och slutligen e rent andelig förening med Gud (Unio mystica hvilken måste tillhöra frälsningeas högsta hen lighet. Lika tydligt är likväl också, att alla de, sor befiana sig i besittning af sådana former, hvilk mer tillhöra christendomens skal än dess kärn: skola icke blott söka förneka sanningen af de utveckling till högre och renare andlighet i re ligionen, hvartill menniskorna sträfva, utan äf ven motarbeta den. Sådant har sin naturlig förklaringsgrund bland annat i de fysiska emo lumenter, som de, kanske förlåtligt, ehuru svag nog, frukta måste gå förlorade, väl icke för si personligen, men för vissa dermed doterade in rättningar, derest man tilläte christna lära! utveckla sig efier rent protestantiska grund sattser. Hvar och en måste härvid dock, för att ick begå något slags orättvisa, noga skilja emellai embetena (jemte inrättningar och former), be traktade såsom samhällsinstitutioner, och de män hvilka i någon tidepunkt bekläda dem eller haf va sig ombetroddt att utföra hvad i och me dem fianes stadgadt att göra eller låta. Vi haf va förut talat härom och upprepa det ånyo Säkert befinnas månge ibland desse män samvetsgranne, redlige, för religionen ömme, sam sådane, att, i fall de ock kasta sina blickar läng tansfullt på Katholicismen, de dock icke gör det af annat än rent, oskrymtadt nit. De hysi väl inalles den förmodan, att christendomen ickt kan hbjelpas, utan genom det yttre sammanhåll ningsband och medel att verka på menniskor nas superstition, som Katholska kyrkan i en mängt disciplinariska inrättningar erbjuder, och hvilk: Hethodismen i föga olhka former äfven skull kunna skänka oss. Men då vi af vördnad föj indres tänkesätt, så fort de äro uppriktiga, på detta sätt tillkännagifva vår respekt för dem måste vi ock, å vår sid2, fordra samma aktning tillbaka för vår oförgripliga mening, hvilken korthet är, att Protestantismen har rätt i sin: örsta, oförfaiskade grundsattser, samt att tide: ivarivet eger tillåtelse att utveckla sig i dera. riktning.