Aftonbladet – 28 april 1842, sida 2

skakade på hufvudet. Att han så kan låta hänöra sig till ett oförnuftigt stegl yttrade den tilla ynglingen; vet han då icke buru kort id halmtappen brinner i hans bröst? — Nej, im jag en gång skall gifta mig, så skall åtminstone icke en flygtig låga, som hastigt uppflamnar och lika hastigt slocknar, förmå mig dertill. Det skall jag väl akta mig för. Men Eugenes förtroende till sin väns förnuft, eller snarare till hans kärleks korta varaktighet, ugnade icke Carls föräldrar, hvilka voro allvarsamt bekymrade öfver en förbindelse, som kunde medföra så svåra följder för den unge mannens framtid. Han var ju ingenting ännu, kunde ingenting få ärfva, medan hans föräldrar lefde; flickans far hade intet att ge henne i hemvift — hvad skulle väl bli af, då bar redan vid så unga år ville skaffa sig familj, förr än utkomst? — Men Eugene var ju Carls bästa vän; skulle någon kunna rå på honom, så vore det Eugene. Eugdne Jofvade tala med Carl; han gjorde det äfven och häpnade. Han fann att ryktet icke hade sagt osant, Carl var verkligen förlofvad. Enligt Eugenes begrepp var hvarje gifvet löfte heligt: han anslog derföre helt andra strängar. Med den varma ifvern och sin Vänskap och med den kalla rådigheten af sin lugna karakter trädde han medlande emellan de skiljda intressena; och, Mot förmodan, lyckades det för hans ibärdiga sträfvande att tillvägabringa ett väl alltför tidigt giftermål emellan Carl och hans fästmö, men likväl ett giftermål, som såg ut att bli lyckligt, sedan Carls far, ännu svag för älsklinsen och gifvande vika för Eugånes böner, hade, ned förbigående af en äldre son, upptagit den yngre till sin kompagnon. Sedan nu alla striligheter Voro bilagda, och FGarls familj vant sig vid att med mjndre missnöje betrakta hvad som skett, ådagalade. deön.ungegifte Thannen, oberäknadt den öfversvallairde tacksamhet, hvarmed han