Aftonbladet – 28 april 1842, sida 2

le christna hufvudsekterna kommit till hvaran-: Ira, och huruiedes ett presterskap, som ifrån att lott utgöra lärare, uppvuxtt till en politisk mynlighet i samhället, af sjelfva sin position tvingas utt se sig om efter fortfarande stöd för denna in vunna makt. Hvilken utveckling den härisenom väckta kampen kan i en framtid komma att undergå, är omöjligt att till sina enskildheter förutsäga. Imedlertid kan det icke vara utan intresse, att än vidare söka uppdraga den bufvudriktning, som samhället i afseende på det bierarkiska, enligt vår oförgripliga förmodan, går att taga. Huru fort eller huru långsamt denna utveckling, eller, om man hellre behagar säga, denna hvälfning kan genomlöpa sina stadier, är af underordnad vigt att söka bestämma, då man talar om en så vidsträckt enhet, som hela samhället. Hvad vi i det efterföljande hafva att nämna rörande tidehvarfvets tänkesätt om presterskapets rätta egenskap såsom lärare, mera än som maktägande, såväl som om lärosattsernas tendens att ifrån yttre omklädnad och bild öfgå till id och andligt lif, uttala vi följaktligen med högtidlig reservation emot den förmodan, som önskade vi, eller ens som kunde vi föreställa oss, att brytningar af detta slag böra brådstörtas eller ens behöfva inträffa, derest de, som lefva i de bestående institutionerna, endast på ett förnuftigt vis småningom gifva med sig för den kulturens allmänna gång framåt, som ej kan uteblifva i denna, mer är i andra riktningar. Mec säkerhet finna vi blott, att det miste vara e blott intressant, men äfven maktpåliggande för bvarje ädelt tänkande medlem af samhället och isynnerhet för hvarje prestman, att närmare bebjerta ståndets ställning och dess förhållande til den heliga lära, hvars tolk det är kalladt at vara. Hvad den protestantiska kyrkan enskildt be träffar, så är redan af det föregående klart, at genom bristen på ett gemensamt andeligt öfver hufvud (påfve) inom den icke fanns samma fast: konsistens, som i den katholska. Sådant var också här omöjligt till följe af den protestantiske grundsatsen, hvarigenom traditionens helighet hade störtats och den ideen förnekats, att den Hel Ande hvilat öfver koncilierna. Då den Hel.Skrif ensam sattes till högsta rättesnöre för menniskornas religiösa tro, var med detsamma i grund satsen medgifvet, att åt hvar och en lemnades rättigheten att efter sitt bästa samvete forska i bi beln, till bestämmande och uppfattande af sir tro. Lärare kunde och borde alltid fortfarande finnas emellan de enskilda menniskorna och bi beln: undervisare, som, så godt de förstode, had: att i församlingarne utlägga och förklara den Hel Skrift. Men dylika lärare kunde — enligt der protestantiska grundsattsen — aldrig uppträd: emellan bibeln och menniskorna, såsom myndig het, sägande till de sednare hvad de nödvändig måste (vid straff och viten måste) förstå i dei Hel. Skrift; jemte anordnande, med egenskap a lagstadga, hvilka sattser de såsom, samhbällsskyl dighet, vore pligtige att stödja på bibeln eller, nödfall, derutur urgera. Ty så fort en dylil mellanmyndighet tänkes, är icke den Hel. Skrif ensam högsta rättesnöret (norma fidei) för allmän beten; utan en tredje står öfver dem begge, b fallande huru man skall fatta bibeln. Katho cism är då genast inne: koncilier och traditione herrska på sitt gamlafsätt, ehuru under nya namr Det vill sted ovedersägligt synas, att d den yttre kyrkaw inom protestantismen fick fort fara såsom hierarki, skedde detta medgifvand endast emedan den protestantiska grundsa sen i början antingen till sin rena mening fullt insågs, eller våldfördes; eller ock, hvilke är troligast och naturligast, att en lemning katholicism bibehöll sig i protestantismen unde det Interim, den öfvergångsperiod, som vid all stora brytningar en tid måste ega rum, inna det nya hinner komma till rent medvetande sig sjelf. Denna öfvergångsperiod varar ännu. Ett sådant Interim visar sig dock icke gern kunna räcka för all framtid. Det förekomme numera bestämdt nog, att antingen blir christen heten tvungen att återvända till katholicism, elle ock måste den mellanmakt modiferas, som, me rättighet att ålägga yttre straff och viten, utsta kar hvad i christendomen skall hållas för religior eller icke, och härtill begagnar bibeln mest för at blott hemta citater till stöd åt egna förmenander I få ord: antingen måste vi åter hafva en Påfv med konklaver, kardinaler, koncilier, traditione Ilegender, prelatur och alla slags yttre till enhe